En euforisk inre monolog av en förälskad man! Han vill vara med sin älskade, låter jobb och andra relationer lida. Jag känner med mannen som älskar. Ibland undrar jag om deras relation utspelas i hans huvud eller om den faktiskt sker.
Åldersskillnaden är stor, men jag tänker inte på den när jag läser (förutom de gånger han berättar om sin trånga förhud). Han och hon har gemensamma intressen och värderingar (ingen av dem är gift på annat håll) och de blir vackra i varandras ögon.
Det är lätt att acceptera att ens älskade (en ensamstående trebarnsmamma) är mycket med sina små barn – lättare än att acceptera en partner som jobbar jämt, tränar jämt eller festar jämt. Mannen behöver inte vara misstänksam, inte känna sig bortvald?
Mannens eufori håller i sig, håller genom hennes kivande barns fredagsmys , håller på jobbet, (han är hennes chef), håller trots att vissa vet om deras kärlek och har åsikter om det. Jag undrar när euforin ska lätta (för någongång övergår den i något annat): Jag kan inte sluta läsa!
Språket speglar mannens eufori; det sprudlar, innehåller många anaforer. Ofta pausas hans inre monolog för att ge plats för sms-konversationer mellan honom och henne.
Det är spännande att läsa deras sms, men de är inte avskalade och korta som sms är ( < 160 tecken). De skrivs med liknande stil och ordval, vilket gör det ibland svårt att skilja hans och hennes sms åt. Samstämmigheten i sms:en gestaltar dock deras symbios.
Detta är en annorlunda och tänkvärd roman med vacker final. Den får mig att tänka på normöverskridande relationer (hbtq+) och hur dessa ofta har större utmaningar än normativa par pga tabun.
Läs den!
bokologen.se 