Tisdagstrion: Seniorer

1. Andromeda (2022) av Therese Bohman handlar om den nära relationen mellan en sextiosexårig förlagschef och hans mycket yngre anställda redaktör. Deras relation innebär vissa fördelar för henne men hon hamnar utanför kollegornas gemenskap.

2. I Tidstillflykt (2020) av Georgi Gospodinov startas en schweizisk alzheimersklinik med som återskapar epokerna som patienterna trivs bäst att vara i. Självaste EU inspireras och ordnar folkomröstning om i vilken epok de olika EU-länderna ska leva i. Gospodinov blickar även bakåt, berättar om Carl von Linnés minnesförlust på äldre dar: ”Han som namngett världen, ordnat och klassificerat det oinordningsbara, började plötsligt förlora samma namn. Jag föreställer mig honom sitta framför en förgätmigej och försöka minnas det latinska namn han själv hade gett dem”, skriver Gospodinov. Övers. Hanna Sandborgh (2025).

3. I novellen Änkan och papegojan (1923) av Virginia Woolf är den fattiga gamla änkan Mrs Gage nära att falla i brasan av glädje när hon nås av nyheten att hennes bror är död och att hon ska få ärva honom. Hon far till hans by för att hämta arvet… Övers. Helena Hansson (2022).

Få fler boktips på tema pensionärer/seniorer via Mina skrivna ord

Liken vi begravde (2025) av Lina Wolff

Jagberättaren Jolly och hennes syster Peggy växer upp som fosterbarn hos en eljest familj i en by i Skåne på 1970-80-talen.

Byn saknar namn, men omkringliggande städer nämns vid verkliga namn. Woolf skriver om en författarinna som levde och verkade i byn på 1800-talet, men utan att uppge hennes namn. Efter många sidor förstår jag vilken ökänd by det rör sig om.

Byn beskrivs som en ond dröm. Den befolkas av karaktärer som ”Kuken i backen”, ”Patt-Peggy”, pedofiler och pervon. Flickorna lever farligt.

Wolff låter sina karaktärer säga sanningar, t.ex predikar prästen i byn att ”sorg mycket sällan tar de uttryck man förväntar sig. Verkliga offer beter sig inte som offer. De kommer på fanskap. De skrattar när de borde gråta, de reser sig och slåss när de borde gå under av sorg. Man blir alltid besviken på offer. För sanningen är den att människor går sönder, och sen går de ut och sprider sin trasighet över världen” (s.29).

Det finns många offer i Wolffs roman – många som kommer på fanskap. Mycket händer, men det är välunderbyggt – och rimligt; byn har sina egna lagar, något som blir tydligt när den får besök av folk utifrån.

Wolff håller läsarna nära sig genom att regelbundet tilltala dem: ”Nu kanske ni tänker att vilken jävla by, alltså, vilken jävla håla, hur kan man bo där? (s.154).

Saken är den att det finns jävla städer också, vilket gör sig påmint när bybor hälsar på stadsbor. Wolff beskriver mötena över dessa gränser med humor: ”Mingla skulle hon [en bybo] göra sitt bästa för att klara av […] men sen fick det vara stopp på apekonsterna”. En annan minglande bybo ser ut som ett räddhågset marsvin i ansiktet (s.230). Jag blir full i skratt av Wolffs vilda bildspråk.

Läs Liken vi begravde! En fantastisk roman!

Att titta ut genom fönstret (1999/2021) av Orhan Pamuk

Den turkiske nobelpristagarens självbiografiska barndomsberättelse om när hans pappa gick i exil på 60-talet. Det börjar med att Orhan och hans bror är på fotbollsmatch med pappan, som träffar på en gammal vän, varpå pappan plötsligt vill gå hem mitt i matchen.

I bakgrunden, medan barnen byter filmstjärnebilder med varandra och oroar sig för vaccinationer, pågår pappans flyktförberedelser och mammans samt andra vuxnas hantering av detta. Jag ser klart ur Orhans perspektiv samtidigt som jag registrerar informationen som går över hans huvud och jag blir ”allvetande”, trots förstapersonsperspektivet. Detta trick kan förklara varför författaren fick nobelpris i litteratur 2006. Tack vare denna novell vill jag läsa mer av honom.

”’Kom”, sa hon [mor] utan att ta blicken från fönstret. Jag ställde mig i tomrummet mellan min mor och fönstret, som om det vore gjort för mig. Jag lutade mig mot henne och tittade liksom hon ut mot torget. Mor lade sin hand mot mitt huvud och smekte långsamt mitt hår. ’”Du såg väl att pappa kom hem idag?”’ viskade hon”, skriver författaren. Att titta ut genom fönster är något karaktärerna gör regelbundet genom hela boken. Ibland bankas det på fönstren också.

Läs Att titta ut genom fönstret (Andra färger, 2010)! En vacker och subtilt skrämmande barndomsskildring.

Övers. Mats Müllern (2010)

Tisdagstrion: Brott

1. Tarantel (2025) av Eduardo Halfon handlar om ett brott begånget i kölvattnet av Förintelsen: Ett judiskt barnkollo i åttiotalets Guatemala vill lära barnen vad deras förfäder gick igenom och lajvar koncentrationsläger (!), begår övergrepp som de deltagande minns fyrtio år senare. Övers. Hanna Nordenhök

2. I Hon ska heta Happy (2025) av Elinore Brandén hittas ett utskuret människohjärta på en pinne i en rosenrabatt i en Stockholmsförort.

3. i Missing People (2020) av Karin Smirnoff letar Missing People efter en försvunnen man och kommer till en stuga i skogen i vilken ett par bor där mannen har utsatt kvinnan för våld…

Läs och ge fler boktips på tema brott på Mina skrivna ords sida

Air (2025) av Christian Kracht

Det börjar bra i nutid med att en skotsk inredare far till Norge för uppdraget att inreda en serverhall (!). Berättelsen bryts snart av en annan berättelse där en forntida flicka skjutit en pil i en man med ”små glasrundlar infattade i ett underligt metallställ som hade fästs vid hans öron” (s.22), dvs. glasögon som inte existerade på forntiden. Detta anakronistiska drag fångar mitt intresse – och det håller i sig länge, men minskar när jag via karaktärers dialog får veta mer om hur olika tillvaror hänger samman. Författaren borde ha hållit kvar mystiken ända in i slutet och litat på läsarens förmåga att hantera den.

Jag tycker om Krachts allvetande berättares miljöbeskrivningar: ”… sedan placerade han [den skotske inredaren] ett par obehandlade stenbumlingar på det nymålade golvet, så att stenarnas undersidor lätt reflekterade den grå färgen. Hussidan som vette mot havet bestod av en enda obruten glasfont, och fåren som gick och betade utanför, sommar som vinter, harmonierade perfekt med stenarna som nu låg i vardagsrummet” (s.45). Jag gillar att till och med fåren ingår i inredarens inredning.

Air är det första jag läser av Kracht och jag är nyfiken på hans andra romaner.

Läs Air! En roman med anakronistiska/mystiska inslag.

Övers. Anna Bengtsson

Spökhanden (1898) av Selma Lagerlöf

Handlar om en ung kvinna som får ett hysteriskt anfall mitt i natten och hennes fästman doktorn hämtas med bud. Hon bor hos två gamla ungmör sedan hon som liten blivit föräldralös. Hon är egentligen av en fridsam natur och det hon berättar för fästmannen är inte vad han har väntat sig.

Kvinnan stämmer med sitt lugn och sina små händer in på 1800-talets rådande medeltida madonnakvinnoideal. Det var dessa drag som gjorde doktorn intresserad. Hennes nattsida/hysteri vill han inte veta av. Det blir tydligt att han står för förnuftet medan hon står för känsla. En strid utkämpas mellan dessa två. Det är spännande – och skrämmande.

Läs novellen Spökhanden! En kvinnas kamp för sin existens.

Tisdagstrion: Ungdomsböcker

1. Brevromanen Wallflower (1999/2013) av Stephen Chbosky handlar om Charlies första år på high school. Innan har han legat på sjukhus (anledningen kommer fram senare). Han känner sig till en början ensam men får med tiden vänner. Övers. Göran Fagerström

2. Olivia (2015) av Katarina von Bredow handlar om en tjej i sexan som låser in sig på skolans toalett och tänker aldrig mer komma ut. Novellen väcker empati och har en stark knorr.

3. Dystopin Legend (2014) av Marie Lu handlar om två femtonåringar i Republiken (en del av USA) som ständigt är i krig med andra nationer. Den ena femtonåringen tillhör eliten och den andra samhällets bottenskikt och är en efterlyst brottsling. En dag sammanstrålar deras vägar. Övers. Katarina Falk

Få fler tips på ungdomsböcker via Mina skrivna ords sida

Vi skulle ha talat om allt (2023) av Judith Hermann

”Varje berättelse har sin första mening. Inte den mening som berättelsen börjar med i boken, utan den mening som den börjar med i mitt huvud”, skriver Judith Hermann (s.31). Det kan vara något dubbeltydigt som någon säger och hon lägger det på minnet tills hon har hittat själva berättelsen. Först kommer orden, sedan karaktären och därefter möbler, rummet, huset. Hon längtar efter att ge orden till en karaktär.

”Alla mina berättelser började i dockhuset”, skriver Hermann (s.58). När hon var barn byggde hennes far henne ett gigantiskt dockhus med lönndörrar och fönsterlösa skrymslen. Han ville med det lära henne att det finns hemligheter (att allt inte är som det ser ut).

Fadern led av psykisk sjukdom och likaså hennes farmor. Hermann levde tillsammans med dem samt sin mor och syskon i en lägenhet i en oförutsägbar tillvaro dit hon inte vågade ta hem sina vänner. Genom dockhuslek fick hon öva på att möta det oförutsägbara.

”Varje berättelse handlar om ett spöke”, skriver Hermann. Hon har lättare att skriva när en händelse är överspelad, som t.ex. nedstängningen i Tyskland under pandemin, vilken hon berättar om först två år efteråt.

Hermann skriver inte enbart om sitt skrivande; när hon skriver om skrivandet så vävs även hennes liv in. Det är ett rikt liv, en kontrast till hennes barndoms slutna värld:

Som vuxen (”För ett tag sedan”) mötte hon sin gamla psykoanalytiker av en slump i en tobaksaffär. Hon gav sig till känna och bad om en cigarett varpå de rökte tillsammans… därefter förföljde hon honom till en bar och han bjöd henne på gin och tonic. Eller fantiserade hon bara om det? ”I efterhand är jag ibland osäker på vilken del av en berättelse som har ägt rum och vilken som är påhittad”, skriver Hermann (s. 46).

Vi skulle ha talat om allt känns som en replik på Detaljerna av Ia Genberg, men jag har inga bevis mer än att Hermann likt Genberg berättar om betydelsefulla men frånvarande människor i hennes liv framkallade av slumpen (Genbergs covidfeber/ Hermann som springer på sin psykoanalytiker).

Jag älskar Vi skulle ha pratat om allt! Den väckte många tankar och får mig, likt när jag läste Genberg första gången, att vilja svara. Läs!

Övers. Jesper Festin (2025)

Gourmetsyndromet (2014) av Pontus Wasling

Människan befinner sig i ett positivt stämningsläge under två tredjedelar av sitt liv, skriver Wasling (s.15). Det är till en stor del genetiskt, visar tvillingstudier enligt Wasling.

Denna facknovell innehåller många hänvisningar till studier men ingen berättelse, vilket jag saknar. (I exempelvis facknovellen Jiroekonomi finns berättelsen om Jiro och hans sushirestaurang som bär upp författaren Nina Åkestams resonemang om flowet som endast kan uppstå när man får fokusera på en sak ((sushi)).

Wasling skriver att vi inte blir lyckligare av att åka på semester, men att vi däremot kan bli lyckligare av de förbättrade relationerna semestern ger oss.

Ofta blandar vi ihop lycka med lyckorus, vilket gör att vi söker njutningsfulla kickar. Vår hjärna kommer ihåg stark och tillfällig njutning mer än långvarig och lågintensiv lycka.

Vi dagdrömmer hälften av vår vakna tid och fantiserar om framtiden, något som är unikt för människan. Vi kan föreställa oss saker som inte har hänt ännu och vad vi kommer känna när det sker. Vår framtidsbild är dock byggd på minnen av stark njutning och är därför inte tillförlitlig, vilket kan leda till att vi tar dåliga beslut…

Läs Gourmetsyndromet! Ovan fakta är endast ett axplock av tänkvärdheter.

”Fyra facknoveller från Novellix” (2014)

… är facklitteratur i litet format (essäer) om stora frågor som rör vår samtid:

1. I Jiroekonomi (2014) ger Nina Åkestam ett nytt perspektiv på ekonomi. Hon menar att stora mänskliga upptäckter görs endast när någon får fokusera på en sak i taget; man hamnar i ett flow då – avbryts inte i tanken.

Rent samhällsekonomiskt borde således en anställd ha färre arbetsuppgifter och göra dem bra istället för många olika så som det ofta är nu. Det blir lätt fel när man tvingas byta fokus ofta och det kostar tid (pengar) att åtgärda felen, enligt Åkestam. Därtill blir folk sjuka; den mänskliga hjärnan är inte skapt för att göra flera saker samtidigt. Tänkvärd läsning.

2. Om maskiner kunde tänka (2014) av Nicklas Lundblad handlar om AI och människor. Kan AI bli intelligentare än oss? Vad skulle hända om AI blev det? Vad är egentligen intelligens? filosoferar Lundblad. Under läsningen blir det tydligt att mycket har hänt sedan 2014 då texten skrevs.

3. De är vi (2014) av Björn Hedensjö börjar med den sanna berättelsen om en japansk diplomat i det naziockuperade Litauen. Likt Raoul Wallenberg började han ordna visum för judar, men till skillnad från Wallenberg hade han inte sitt lands stöd för att göra detta och straffades senare genom att förlora sitt ämbete. Hedensjö diskuterar varför den japanske diplomaten hjälpte judar när många andra diplomater inte gjorde det. Hedensjö reder ut varför vissa människor är mer hjälpsamma än andra. Mycket intressant läsning.

4. Gourmetsyndromet (2014) av Pontus Wasling handlar om njutningsamhället vi lever i (”njut så blir du lycklig”). Gör njutning oss lyckligare? funderar Wadling. Vi blandar ofta ihop lycka (känslan vi får av att vara nära familj och vänner ) med lyckorus (stark njutning).

Min favorit i boxen är Jiroekonomi men alla fyra är läsvärda. Läs dem!

Jag hoppas på fler facknoveller från Novellix!