Jim minns sin uppväxt i Hagsätra på 1980-talet: Han är ett känsligt barn, sina föräldrars enda barn, blir så småningom skilsmässobarn, känner sig otillräcklig och till besvär.
I skolan har Jim låg status bland de andra barnen, men när det visar sig att han är bra på att spela åsna får han vara med. På ledarbarnet Mats kommando skriar Jim och åsnerollen följer med honom ända in i ungdomen, ställer till det när han inleder sitt första förhållande med Vera från innerstan.
I Jims omgivning är det endast Mats som talar om klass. Det skär sig mellan Mats och Jims flickvän p g a deras fördomar om varandra (den som söker tecken på snobberi respektive flum finner). Jim hamnar i kläm, vill inte välja någons sida.
Mats ”jukeboxhumör” (förortshumor) är charmigt i Hagsätra men inte i Vasastan och detta antiklimax är svårt att hantera för Mats; han försökte ta plats och misslyckades. Jim har också svårt att ta plats, svårt att planera framtiden – det är väl bra som det är? tycker han medan Vera tar för sig, gör upp planer för deras gemensamma framtid.
Jag minns mitt åttio-och nittiotal genom Jims minnen. Författaren (f. 1976) är jämngammal med mig och genom att bara nämna sagan ”Pingvinen som alltid frös” öppnar hon upp mina minnesluckor (som formeln ”Sesam öppna dig” öppnar Alibabas grotta). Åsneprinsen är en beroendeframkallande läsning.
Du som gillar Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör skulle nog gilla denna roman. Det är allvar i Åsneprinsen, men med värme, humor och pricksäkerhet.
Läs Åsneprinsen!
Fråga bokologen 