Tisdagstrion: Massor av mord

Jag knyter an till Ugglan&bokens tema med en mordgåta, en dokumentärroman och en verklighetsförankrad diktsamling:

1. Stenarna skola ropa (1977) av Ruth Rendell handlar om den undergivna hushållerskan som mördar familjen som hon är anställd hos. Att detta ska ske avslöjar bokens första mening, men det blir ändå en spännande och tänkvärd läsning.

2. Tills alla dör (2021) av Diamant Salihu handlar om barndomsvänner som dödar varandra. De var på semester tillsammans ena månaden och nästa har den ene avrättat den andra. Författaren försöker förklara det obegripliga och jag försöker förstå. Mördarens och offrets föräldrar var och är vänner – de ringer varandra, anklagar inte varandra och de begraver sina barn, sida vid sida. Så sorgligt.

3. ” … Vi var de vuxna.
Vi förstod försent att döden inte ger fristäder
Vi hade färdats över hav och hukat i lastutrymmen
Bara för att förlora våra förstfödda till ett pojkstreck […]
Vi var morbröderna, styvpapporna, farmödrarna, vi var branden
Vi visste inte hur många hus som kunde
förlora sina barn under samma natt”

(ett utdrag ur ”Vi var branden” ((I rörelse, 2019)) av Athena Farrokhzad)

Dikten handlar om den meningslösa döden; den anlagda diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog. Dock kan jag läsa in dödsskjutningar/annan meningslös död i dikten. Diktsamlingen I rörelse tar upp teman som handlar om samtiden och om oss som rör oss i den (offer, mördare, svenskar, unga, gamla, danskar, ankarbarn, angivare, angivna mfl)

Du är inte längre min dotter (2021) av Frida Boisen

Handlar om författaren Frida som anklagas av sin tonårsdotter för att ha skrivit skevt om sin barndom i romanen Berätta aldrig det här (2020). ”Du kan inte mena allvar att du har förlåtit din pappa?” säger dottern. ”Och den här …”, säger hon med avsmak och släpper boken rätt ner på köksgolvet, ”…är bara halva sanningen” ( s.11).

Frida dyker ned i sin barndoms dagböcker för att ta reda på om hon kan ha förträngt något, om dottern har rätt. Det blir en smärtsam resa i det förflutna, också för mig som läsare ( vill ta lilla Frida i famnen och springa). Tack och lov återvänder Boisen till nutid/facit i vartannat kapitel, till en framtid där den vuxna Frida är trygg och älskad av man och barn – och inte en narkoman i rännstenen (något som lika gärna kunde skett). Utan dessa hopp mellan mörker och ljus hade läsningen varit outhärdlig.

Fridas barndom innehåller glimtar av ljus. När hon som tonåring bor hos pappan i hans miserabla palats i Jakarta har hon en öppen flygbiljett hem, behöver bara lyfta luren och boka den. Mamman i Sverige vill ha hem henne, men Frida väljer att vara kvar. Vissa andra helveten finns det inga biljetter från, bara att vänta på att bli vuxen och fri.

Jag har inte läst Berätta aldrig det här, men vill göra det nu efter att ha läst Du är inte längre min dotter, där jag har fått klarhet vad gäller pappan, men inte hennes mamma; hur hon kunde ta sitt liv och skylla skulden på Frida. Det känns som jag har sparat den största frågan till sist, så dramaturgiskt sett finns det alltså en poäng med att läsa uppföljaren före den första romanen.

Gör som jag – läs böckerna i ”fel ordning”!

Tisdagstrion: Vägar, broar och tunnlar

Mitt bidrag till Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. Två bröder försöker ta sig till England utan pass och visum i Materialtrötthet (2020) av Marek Sindelka. De färdas på vägar, genom tunnlar och över broar; en av dem nedpressad i motorhuven på en bil. Klaustrofobi i dubbel bemärkelse när bilen befinner sig i tunneln under Engelska kanalen.

2. Ett lik av en kvinna hittas inmurad i ett bro-fundament i Polcirkeln (2021) av Liza Marklund.

3. Ett barn brottas med yttre och inre demoner när dess far går vidare efter mammans död i Oceanen vid vägens slut (2014) av Neil Gaiman.

Det tredje ljuset & Små ting som dessa (2021) av Claire Keegan

Två bra berättelser i en bok. Det tredje ljuset handlar om ett tilltufsat barn som kommer till en fosterfamilj och Små ting som dessa skildrar en medelålders man som får insyn i byklostrets mer ljusskygga verksamhet. Två olika historier som båda tycks utspela sig i 1800-tals Charles Dickens-miljöer; klostermiljön påminner om barnhemmet i Oliver Twist och miljön hos fosterfamiljen för tankarna till Oliver Twists morfar med betjänter. Dock dyker titt och tätt en modern detalj upp, som en tv eller en bil – och signalerar att det faktiskt är modern tid ( i alla fall 70-tal…). Detta är fascinerande, inte alls störande ( Dickens gifter sig med irländsk landsbygd!!!).

När jag läser båda berättelserna sprids en värme inom mig; de kantstötta komplexa personernas goda handlingar är källan. Det är inga hjältedåd som skulle kunna skrivas i lokaltidningen, utan små små ting som skett i lönndom; små ting som är för stora för att beskrivas i ord.

Läs dem och bli varm inombords.

Tisdagstrion: Dag eller natt i titeln

Jag har till Ugglan&bokens tisdagstrio letat upp titlar innehållande ”dag” och ”natt”:

1. Edith Södergrans dikt ”Dagen svalnar…” (Dikter 1916) handlar om en längtan som blir fullbordad; ”dagen svalnar […] en enda natt , en natt som denna”… Men dikten fortsätter och mycket hinner hända med de älskande innan dikten är till ända.

2. Molnfri bombnatt (1995) av Vibeke Olsson handlar om den unga tyskan Hedwig, en övertygad nazist under andra världskriget, som stegvis börjar tvivla på nazismen. Ramhistorien utgörs av en åldrad Hedwig som blickar tillbaka. Boken ser inte mycket ut för världen (tror senare upplagor har ett mer rättvisande omslag) men är väldigt gripande. Olsson skrev som 15-åring (!) boken Ulrike och kriget (1975), som handlar om ett tyskt barn hjärntvättat av Hitlerjugend; också läsvärd.

3. ”Vinternatt” av Karin Boye (Moln, 1922) påminner om Viktor Rydbergs ”Tomten”, men istället för lugn och frid är smärta och ångest diktjagets följeslagare: ”Gnistrande knarrande skare hård. Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar…”

Daddy (2021) av Emma Cline

Läsvärda noveller i novellsamlingen Daddy är ”Los Angeles”, ”Menlo Park” och ”Friedmans son”. Dessa handlar om medelålders män i interaktion med kvinnor/barn. Typsituationerna är den distanserade pappan, mannen i karriären ( i färd med att stjäla äran från en kvinna) och mannen i sexköpartagen.

I resterande noveller verkar Cline leta efter något att skriva om, trevar runt bland olika situationer för att slutligen fastna för en konflikt; långrandigt. Visserligen är den kaliforniska välbärgade miljön med dess karaktärer (skådespelare, ranchägare, barnflickor och tjänstefolk mfl) intressanta, men novellformens tyngdlag kräver koncentration på en situation för att inte bli blaskig och ofokuserad. (Det sägs att en bra novell är ett koncentrat av världen, inger känslan av att världen ryms i ett sandkorn… Receptet är Aristoteles: 1 plats, 1 dygn, 1 händelse + få personer)

Undrar om Cline hade kunnat ge ut novellsamlingen i sin helhet utan den tidigare succén Flickorna. Där hade hon något att berätta. Hon är en mästare på att spinna vidare på verkliga historier så att det blir den ultimata mixen av verklighet, fiktion och självupplevt. Ser framemot en ny berättelse av Cline, men inramad av en verklig händelse.

Tisdagstrion: Böcker/författare från mina hemtrakter

Ugglan&bokens tisdagstrio efterfrågar böcker/författare från hemtrakterna och här kommer jag med böcker med anknytning till min hemstad Västerås:

  1. Mig äger ingen (2007) av Åsa Linderborg handlar om en far och dotter i Västerås under 1960-1990-talen. Han är ensamstående pappa, arbetar hårt på Metallverken, dricker när han är ledig och accelererar med tiden i sitt drickande. Kommer han att supa ihjäl sig när fabriken lägger ned? Dottern, det lilla dagisbarnet blir tonåring, ser sin far med vuxenvärldens ögon och tar sina egna beslut. Vad ska hända med deras relation? En gripande skildring av kärleken mellan far och barn, alkoholens gissel, den lilla människan i övergången arbetar- till tjänstemannasamhället, auktoritetsskräck – och klassresans pris och tröst. Jag hittar som i min egen ficka i bokens miljöer, vilket förstås ger berättelsen en extra dimension, men utvecklingen som skedde med Västerås hände alla svenska städer mer eller mindre och kan därför vara av allmänmänskligt intresse.

  2. Västeråsfödde författaren, filosofen och professorn Lars Gustavsson (1936-2016) lämnade Västerås, senare Sverige, men fortsatte att dikta om den västmanländska naturen, t.ex. ”Det skall vara en dag i början av augusti svalorna borta men någonstans en humla kvar som prövar sin stråke i hallonskuggan…” (En tid i Xanadu 2002)

  3. Vid stadsbiblioteket i Västerås finns denna sten med inskriptionen:
    ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord” av Tomas Tranströmer (Det vilda torget 1983) Den stockholmsfödde Tranströmer bodde i Västerås mellan 1965-2000, så mången dikt blev nog till här. ”Den snötäckta ön” som han nämner i dikten ovan ser jag i min västeråsiska inre syn som naturreservatet Björnön.

Mörkt vatten (2007) av Joyce Carol Oates

Det handlar om en ung kvinna som sitter fastklämd i en bil som har kört ned i ett träsk; vatten strömmar in och bilen sjunker. Romanen baseras på en verklig händelse år 1969 då en senator och hans unga älskarinna är med om en bilolycka. Han tar sig ur bilen medan hon drunknar.

Denna berättelse berättas ur kvinnans perspektiv och hon berättar samma förlopp om och om igen, men hela tiden med nytillkomna detaljer. Det är intressant att få reda på hur hon hamnade här, vilka hon och han är och vad som hänt tidigare. Nuet är den sjunkande bilen och kvinnans hopp om räddning genomsyrar hela romanen. Hon tror att senatorn försöker rädda henne, vilket är dramatisk ironi, för denne har sprungit in till civilisationen – inte för att hämta hjälp – utan för att rädda sitt rykte med en påhittad historia.

Jag är totalt tagen av innehållet. Om jag ska påpeka något så är det stundtals språket, som innehåller en del ansträngda besjälningar som ”drömlik sumpmark runt omkring väcks ur dvalan och tänker sluka dem”.

Oates tillägnar boken ”till alla Kellys”. Kelly var den unga kvinnans namn.

Harvey (2021) av Emma Cline

En tänkvärd pärla på 91 sidor

Harvey är ett fiktivt porträtt av en amerikansk filmproducent, som riskerar dömas till fängelse för sexualbrott. Vi får följa honom dygnet innan domen, följa hur han gömmer sig i sin väns lyxiga boning och håller ångan uppe tillsammans med sitt entourage; ”snart kommer allt det här att vara i backspegeln”.

Det finns enligt Harvey inte på kartan att han skulle förlora i rätten; han är oskyldig, ”han är inte pedofil som Roman Polanski”… En målsägare gråter i rätten om att Harvey först berömde hennes noveller och sedan pressade henne till att posera naken. ”Exakt vad var det som var så hemskt med det?” tänker Harvey.

Det är intressant att få insyn i en karaktär som Harvey, som inte respekterar andra människors värde. Hans inställning påminner om den krigsförbrytare har till sina krigsbrott; avhumaniseringen och upphöjandet av sitt egenvärde, självklara rätten att bruka andra människor, överanvändningen av den andres egna ansvar. Det är genom Harveys blick som vi läser in rättssalens oberördhet och ser det patetiska i vittnesmålen: ”Och du gick på dem [hans fester] även efter den här händelsen? frågade advokaten. ”Jag gillar fester”, sa målsäganden.

Harvey är inte paria pga anklagelserna mot honom. Det sker enbart en rockad bland hans bundsförvanter, där vissa ersätts av nya, som skickar honom blommor och glada tillrop. Harvey är inte en unik typ i filmbranschen; han är en del av branschkulturen som (för)brukar människor, överanvänder offrens egna ansvar och lägger skulden på offren. Det finns följaktligen flera Harveys, manliga som kvinnliga. Om han döms så riskerar även andra att dömas. En fallande dom tror de därför av ren existentiell självbevarelsedrift inte på.

Senast jag läste en bok av Emma Cline var Flickorna (2016); en oförglömlig läsupplevelse baserad på Charles Mansons självmordssekt i 60-talets USA. Cline är skicklig på att skriva fiktivt om verkliga fall och den förmågan består i Harvey, vars förlaga är Harvey Weinstein, filmproducenten som fick 23-års fängelse för sexuellt ofredande och våldtäkt 2020.

En annan bra bok som baseras på en verklig händelse i liknande anda som Harvey är Mörkt vatten (2007) av Joyce Carol Oates.

I rörelse (2019) av Athena Farrokhzad

Diktsamlingen handlar om samtiden och om oss som rör oss i den (svenskar, unga, gamla, danskar, ankarbarn angivare, angivna mfl). Titeln I rörelse kan vara en allusion på Karin Boyes dikttitel ”I rörelse” (”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”…) Det finns paralleller mellan Boye och Farrokhzad. Ingenting är nytt under solen; vi är fortfarande i rörelse.

Farrokhzad baserar en av sina dikter helt och hållet på en annan diktares dikt. Hon ”bygger över” den och fabulerar kring dess uppkomst, som inte är till den andre diktarens fördel:

På ett sätt är allusionen ett kvitto på att han har gjort avtryck, men på ett annat sätt har han blivit hennes stoff; något att skriva om. Farrokhzad skriver en dikt på flera sidor om Göran Palms dikt. (Utdraget ovan är bara början.)

Dikten ”Ankarbarn” innehåller även den allusioner – även om de är vaga: ”O denna natt” (Lady o Lufsen), ”Ett barn är fött på denna dag” (julpsalm) ”Staffan var en stalledräng”. Allusionerna, inbillade eller faktiska, inger mig en känsla av samhörighet med diktjaget och jag tar på vid gavel emot dess smärtsamma innehåll ankarbarn:

”Släpp nu relingen lilla skatt” ger en bild av hur barnets fingrar bänds upp och hur barnet plumsar som ett ankare i havet. Det blir absurt att ”ett barn ska ge sin mor rätt till jord”, men om det är det enda sättet så är det (Vilken mor griper inte efter bottnar?) .

Dikten ”Rim för revolutionen” beskriver vad som händer efter att en människa angivit en annan människa:

I de första stroferna torteras angivaren och mördas. I den tredje flyr den angivna (fadern) . I den femte väljer den angivne fel flyktväg ( visar sig vara en återvändsgränd). I den sjätte syns spåren efter en avrättning. I den sjunde begravs angivarens döda kropp i bergen. Dikten slutar inte där. Den rör sig vidare med konsekvenserna som motor. Farrokhzad skriver långa dikter, men ingenting kan strykas, eftersom varje strof är en konsekvens av den tidigare.

Dikten ”Vi var branden” handlar om den meningslösa döden; diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog (medan jag tänker dödsskjutningarna). Den första strofen beskriver situationen ur de ungas synvinkel och nästkommande strof ur de vuxnas perspektiv. Unga och vuxna är alla en del av branden; katastrofen:

Unga tänker ”hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus” medan vuxna tänker ”hur många hus som kunde förlora sina barn”. Samma andemening, men i olika formuleringar, beroende på perspektivet.

Dikten fortsätter, rör sig mellan olika perspektiv, och fortsätter att visa på gemensamma tankar iklädda olika orddräkt. Jag vill att dikten aldrig ska slut…fortsätt tala till mig, vill inte sova förrän den här saken är utredd…