Tisdagstrion: Bäst hittills under sommaren

Ugglan&boken efterlyser de bästa läsupplevelserna i sommar och här är mina:

1. Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews om kvinnor som pratar om vad de ska göra när det uppdagats att de våldtagits av manliga församlingsmedlemmar om natten, sövda med hästbedövningsmedel. Ska de stanna eller lämna denna amishliknande församling? Svaret är inte självklart. Det är en gripande berättelse som baseras på en verklig händelse. Genom dialoger målar författaren fantastiska personporträtt.

2. Sarajevo. Minnen från en belägring (2020) av Jasenko Selimovic är en vittnesskildring av hur det var att leva i Sarajevo som det sköts på dag och natt 1992-1996 och som det inte gick att lämna utan ”rätt” pass. Jag lärde mig mycket om människor i krig, vad som händer med kärlek och vänskap – och om livet som återstår efter att ha överlevt. Skarpt och välskrivet!

3. Leons bok (2021) av Gabriel Franke Rodau är en Romeo och Julia men där hindret inte är familjefejd utan Förintelsen; för vissa överlevare blir det livsviktigt att föra det judiska släktet vidare. Leon är barn till överlevare och Anna är inte judinna, vilket sätter käppar i hjulet för en framtid tillsammans. En sorglig och vacker kärlekshistoria.

Fler ”bäst hittills under sommaren” hittar du länkade på Ugglan&boken!

Tysk höst (1947) av Stig Dagerman

Stig Dagerman reser hösten 1946 genom ett Tyskland i ruiner. Han är Expressens utsände med uppdrag att intervjua tyskar om livet efter freden. Dagerman skriver sammanlagt tolv reportage, vilka senare ges ut i boken Tysk höst (1947).

Vart och ett av reportagen är intressanta. I reportaget ”Rättvisans gång” besöker han avnazifieringsdomstolsförhandlingar (ett slags Nürnberg för de som inte varit ledare men nyttiga idioter i tredje riket). Det är hundratusen fall som ska prövas och rättegångarna sker på löpande band, vilket enligt Dagerman drar löje över avnazifieringen, för tankarna till Kafkas Processen. Varje åtalad har skaffat karaktärsvittnen/intyg på att de varit vänliga mot judar eller lyssnat på utländsk radio (intyg som även kan köpas på svarta marknaden för 100 mark.)

Dagerman beskriver träffsäkert miljöer och människor: Den åtalade herr Krause ”är en liten hostande bokhållare med nervösa glasögon, vilka befinner sig på oavbruten vandring mellan näsan och bordet”. Dagermans ögon är mina ögon; jag sitter på första parkett. Det gäller även när han besöker människor som bor i paradvåningar, bondgårdar, Gestapos gamla lokaler, vattenfyllda källare och otäta godsvagnar.

Dagerman besöker Hamburg, Berlin, Essen, Solingen, München, Nürnberg, Heidelberg, Hannover, Köln, Düsseldorf, Frankfurt am Main – det som senare kommer bli Västtyskland.

Läs Tysk höst!

Sarajevo – minnen från en belägring (2020) av Jasenko Selimović

Jasenko minns sitt liv i sin hemstad 1992, då den dag och natt beskjuts av bosnienserbiska styrkor. Bosniakerna förgås; de slipper inte ut och förnödenheter kommer inte in. De svälter, törstar, torteras och skjuts ihjäl därinne.

Det är tänkvärt att läsa om livet under belägringen, om hur Jasenko och hans vänner samt flickvännen Amira ägnar dagarna åt att leta efter rent vatten och något ätbart, akta sig för krypskyttar, rädda skadade människor. Tänkvärt om vad som händer med Amiras och Jasenkos passionerade kärlek när de är smutsiga (en kopp vatten per dag) och som skelett (inte mat varje dag).

Många försöker fly, men stoppas i bergen av den bosnienserbiska armén. Det gäller att ha rätt pass, tur och kontakter. (En vän till Jasenko stoppas och torteras, blir sedan satt på posten att skjuta på sin egen stad.)

Amira har ett serbiskt pass men vägrar lämna Sarajevo av rädsla för soldaternas nycker. Och Jasenko kan inte lämna om inte Amira lämnar; de lever i symbios. Tanken på flykt sätter igång skuldkänslor, att man ger upp sin stad och sviker de som är kvar (som i sin tur känner sig svikna).

Jasenko skriver denna bok nästan 30 år efter belägringen. Fortfarande finns saker kvar att berätta – saker som han inte vet hur han ska berätta. Jasenko skriver hur det var innan kriget, hur relationer ändras av kriget och vad som hände sedan.

Krig är ”en oåterkallelig förlust. Det enda vi kan göra är att berätta om det”, skriver Jasenko, men menar samtidigt att det finns inget läkande i själva berättandet. Han vänder sig till sina halvvuxna barn med sin berättelse, vill förklara vad kriget har gjort med honom och indirekt dem, eftersom de är en del av hans liv.

Jag rekommenderar denna välskrivna, gripande och klokt reflekterande bok. Den ger insikter som jag tidigare saknat.

Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews

Kvinnor samlas på ett höloft för att prata om vad de ska göra efter att det uppdagats att åtta män från deras egen församling i flera års tid har förgripit sig på dem nattetid, efter att ha sövt dem med bedövningsmedel för djur.

Deras manlige ledare vill att kvinnorna ska förlåta männen. Själva är de oense: En del vill förlåta och dessa närvarar inte på mötet. Andra vill stanna och förändra församlingen inifrån medan en del vill lämna den. Det är inget lätt val; kvinnorna är analfabeter och har aldrig lämnat närområdet, vet inte var de befinner sig. Dessutom talar de bara plattyska och kan inte kommunicera med den spansktalande befolkningen.

Det är en tänkvärd läsning när de väger nackdelarna mot fördelarna med att lämna – och spännande när de gör det under tidspress; närsomhelst kan männen komma hem. För närvarande finns bara en man bland dem: protokollförare August tillika lärare i församlingen. Denne har låg status bland de andra männen (en riktig man jobbar på fältet…).

August är berättaren och boken består av hans mötesprotokoll med målande noteringar inom parentes: ”(Klaas och Mariche har många barn, men jag är inte riktigt säker på hur många de är. Alla har de vitt hår som blekts av solen. När de kilar omkring över tunet ser de ut som eldflugor eller som maskrosens vita fröbollar som svävar i vinden)” (.s.133).

Språket är rikt och dialogerna livliga, porträtterar personerna. De pratar inte om vad som har hänt utan om vad de ska göra och varför. Det blir existentiella samtal och åsikter ändras under mötets gång.

Berättelsen baseras på ett verkligt fall där cirka hundra kvinnor och barn i åldern 3-65 år angreps av män i deras närhet i en mennonitkoloni i Bolivia 2005-2008. Författaren är uppvuxen bland mennoniter och har intervjuat kvinnorna. Mennoniterna liknar amishfolket och lever isolerade från omvärlden i små samhällen i Sydamerika.

Läs Kvinnor som pratar! En stark läsupplevelse!

Livet går så fort. Och så långsamt. (2017) av Martina Haag

Sonja tar en feel-bad-tripp tillbaka till 1980 då hon gick sista terminen i nian. Hon blev mobbad men mobbade i sin tur någon annan: Katten på råttan – råttan på repet:

”… Och det var lite härligt att känna sig sådär god som Kulla Gulla” (s.35) , tänkte Sonja när hon umgicks med beniga Boel som ingen ville vara med. Dagen efter trodde Boel att de två var vänner, gav henne en present, men den slängde Sonja i taggbuskarna medan Boel och klassen såg på.

Berättelsen kantas av hjärtlösa händelser som denna och de tär på mig som läsare. Jag känner aversion mot Sonja; inte ens i sin ensamhet led hon av skuld, inte ens när hon som 24-åring blickade tillbaka. Jag känner hat mot de som förtryckte och kränkte Sonja, vars enda önskan var att få vara med, höra till.

Barnens beteenden speglar dåtidens vuxenattityd, att ett barn som är lite ”eget” får tåla att andra retar det (vanligtvis ingrep inte vuxna vid mobbning). Så Sonja fann sig i att både bli mobbad och mobba; det var som en naturlag.

Jag tillhör generationen som kommer efter Sonjas och känner igen förtrycket, de passiva lärarna, rökrutan och skolanordnade möten med gamla knarkare (vi fick liksom Sonja höra att ”tog man bara ett enda bloss hasch så hade man sprutan i armen”).

Sonja överträdde gränser och kom allt längre in i utanförskap. Det är under läsningens gång svårt att se något som kan stoppa den utvecklingen. Plantering av ljus/utvägar hade krävts längs vägen (Hon måste gå till något, inte från något till ett ingenting. Det är inte logiskt att en dag plötsligt resa sig ur askan som Sonja gör.)

Livet går så fort. Och så långsamt. är en mörk uppväxtskildring som borde ha underbyggts med mer ljus och värme.

Ljus och strålning (2019) av David Zimmerman

Dikter om en fars sista tid i livet som inträffar på våren/sommaren. Fadern får ej dö på ålderns höst; han dör i förtid pga sjukdom:

”jag säger något om våren och blommorna

om kronblad som påminner om andra saker

en far svarar inte

han är tung och gul och alldeles sjuk

jag tittar ut genom fönstret

jag ser att fåglarna

dom fortsätter med sina saker ”

(S.30)

Diktjaget beskriver hur allt pågår som vanligt, trots att en far ligger och dör (fåglarna fortsätter med sitt). Jag känner övergivenhet och overklighetskänslor.

Zimmermans dikter följer en kronologisk ordning. På sidan 49 har fadern kommit närmare döden och diktjaget närmare den ofrånkomliga separationen från sin far, närmare visshet om att den kommer ske:

”löv vänder sina sidor igen solen sänker sig lite

det kommer ett sent ansikte

allt plågsamt vitt det stramar i sakerna

och att vänja sig ja

vid att vara vaken i detta”

Ljus och strålning ger tröst, sätter ord på att hantera livets slut. ”att vänja sig ja/ vid att vara vaken i detta”, att närvara när ens älskade dör. Att invänta döden innebär lång väntan (även om den skulle vara kort) för man vet aldrig när den inträder. Inte ens den döende vet; erfarenhet saknas. Faderns liv är slut på sidan 92.

I Zimmermans dikter ger solen orientering och klarhet (”…kommer ett sent ansikte/ allt plågsamt vitt…”). Dess klargörande, livgivande ljus är samtidigt smärtsam dödlig strålning. Fadern själv beskrivs ”som en liten sol” (s.37); gul, strålar smärta (”ljuset är vitt, det är plågsamt”) ännu vid liv.

Läs I ljus och strålning!

Leons bok (2021) av Gabriel Franke Rodau

Oavsett ödestro finns omständigheter som formar ens liv: Leon är det enda barnet till två som överlevt Förintelsen. Deras liv förstördes men Leon ska få leva det liv de aldrig fick.

Mycket går enligt föräldrarnas planer; Leon börjar på universitetet, men där träffar han Anna, vilket förstör planen på att föra det judiska arvet vidare (hon är inte judinna). Han älskar Anna men hans känslor överröstas av föräldrarnas.

Det är sorgligt när två människor som älskar varandra inte fortsätter tillsammans. Sorgligt med föräldrar som lever genom sitt barn, lägger sin lycka i dess händer – gör det så illa. Sorgligt att krig kastar långa skuggor.

Jag känner med alla personer i boken; allas känslor är välunderbyggda, ofta uttryckta i undertext: Leon läser Geir Ullriksens bok Se på oss nu (2018) som handlar om en man som går över gränserna. Leon har fått boken, kanske är den en förklädd uppmaning? Han tycker om boken, men känner sig lite för gammal och ”lite generad när han satt på tåget och läste de ibland explicita scenerna”. Detta avslöjar Leons mentala status.

Leons bok är en kommunikativ roman, där de många och djupa dialogerna levandegör personerna, fördjupar min relation till dem. Och att få läsa Leons brev till barnen gör att jag tycker om honom ännu mer.

Leons bok börjar: ”När Leon Bialek vaknade visste han inte att det efter den dagen skulle dröja femtio år innan han träffade Anna igen”.

Läs Leons bok! Det är en vacker kärlekshistoria som berör mig på djupet. Genom hela boken hoppas jag på Leon och Anna.

Barnen i Auschwitz (1993/2020) av Otto B. Kraus

När det går sämre för nazisterna 1943 garderar de sig med ett familjeläger i Auschwitz. Ett alibi för att det är ett arbetsläger och inget förintelseläger.

I händelse av en internationell inspektion får barnfångarna bättre mat än de vuxna (men de svälter ändå). Barnen har lektioner medan föräldrarna slavarbetar. De sjunger och dansar, sätter upp pjäsen Robinson Kruse och SS-män kommer och tittar. Barnbaracken är som Robinsons ö – isolerad – men granne med tågperrongen.

När nya fångtransporter anländer hålls barnen inomhus, gör gymnastik, men tågen kommer allt oftare och barn smiter ut när de hör orkestern spela på perrongen. Lärarna säger till barnen att de nyanlända ska arbeta i skogen, när de i själva verket skickas direkt till gaskamrarna.

Lärarna i barnbaracken får mig att tänka på pappan i filmen Livet är underbart; han som lurar i sin son att koncentrationslägret är ett slags hinderbana där första pris är en stridsvagn. Dock kan lärarna inte förhindra att barnen ser SS-vakter misshandla människor.

Lärarna skyddar barnen från vetskapen att de kommer bytas ut mot nya barnfångar efter sex månader, att deras liv därmed är slut. ”Det viktigaste är inte vad som kommer att hända”, sa Lisa Pomenka [lärare till en annan lärare], ”utan vad vi har nu” (s. 239). Läraruppdraget ger lärarna livsmening, att göra varje dag så bra som möjligt för barnen. Lärarna överlever i större utsträckning än andra fångar i Auschwitz.

Författaren är en överlevande, lärare från barnbaracken. Hans karaktärer är skapta utifrån fångar han känt, men personligheterna är så pass sammanblandade att de verkliga personerna bakom är oidentifierbara. Doktor Mengele, Eichmann och SS-vakterna är verkliga. Kraus återger inte enbart livet med barnen utan också lärarnas liv: kärlek, konflikter, rädsla och hat – och de planerar ett uppror.

Jag ges insikter i det ofattbara mördandet, att det tycks vara lättare att mörda smutsiga människor än rena. SS-männen tog på sig långa handskar när de gick in i barackerna; en ritual som påminner om den i slakthus.

Nazisterna förintade judar samtidigt som de plundrade synagogor på religösa föremål för att senare kunna visa sina barn lämningar av en utdöd ras (som dinosaurier på museum).

Läs Barnen i Auschwitz! Det jag har berättat är bara en bråkdel av boken.

Klara och solen (2021) av Kazuo Ishiguro

Den artificiella vännen Klara (AV B2 från den 4:e serien) tror på Solen, att när den vilar på henne och människorna får de näring och kraft. Solen botar sjuka; det har hon själv varit vittne till en gång. När hon behöver hjälp är det till Solen hon vänder sig.

Det är en rörande berättelse ur Klaras perspektiv. Hon vet till en början inte mycket om människornas värld, men studerar människors interaktioner och samlar information för att kunna hjälpa sin människa, som är 14 år och dödligt sjuk.

Många människor är otrevliga mot Klara, kanske för att hennes artificiella väsen påminner dem om deras mänskliga otillräcklighet – eller för att de helt enkelt kan avreagera sig på henne utan konsekvens. Det finns ett överhängande hot mot Klara. ”Gör du värre plockar jag dig i små jävla bitar”, hotar hushållerskan/konkurrenten henne (s.182). Jag har ingen ro att släppa ifrån mig boken, väntar in en trygg transportsträcka som aldrig kommer…så jag sträckläser.

Precis som i Ishiguros Återstoden av dagen (1990) berättas Klara och solen ur en tjänares perspektiv, vilket är ett genialt grepp: Tjänaren är en fluga på väggen som ingen bryr sig om och folk beter sig därför som att de vore utan publik. Flugan läser inga tankar, men återger ocensurerade samtal, registrerar som en filmkamera – gör berättandet filmiskt. Återstoden av dagen gjorde sig bra på film, vilket jag tror att även Klara och solen skulle göra.

Jag brukar ha svårt för science fiction, eftersom gränsen för vad som är trovärdigt är hårfin. Men Ishiguro spar på detaljerna kring AI-tekniken och fokuserar på de eviga relationerna (de mellan föräldrar- och barn samt kärleksrelationer). Innehållet om psykisk ohälsa och utsatthet är allmänmänskligt – det går att relatera till oavsett om du är medelålders eller tonåring.

Läs Klara och solen! Den är lika fantastisk som Återstoden av dagen.

Hoppas att Ishiguro fortsätter skriva länge till.

Minnen av minnet. En romans (2020) av Maria Stepanova

Berättarjaget städar ur en släktings dödsbo och konfronteras med minnen kring fotografier, saker samtal och ord.

Hon läser de dödas recept, inser att hon aldrig kommer att tillaga deras desserter, stabbiga som middagar: ”Det var en meny från en annan förlorad värld, och jag ville inte komma dit, även om jag längtade efter dess svartvita invånare” (s.409).

Berättarjagets längtan tar henne till en vanskött gammal judisk begravningsplats (det finns inga judar kvar som kan sköta om den…) Plötsligt står hon med tistlar upp till naveln och inser att hon inte kommer att nå fram till gravstenarna och kunna läsa inskriptionerna om sina släktingar. En metafor för efterlevandes begränsningar.

Berättarjaget dokumenterar sina minnen om släktens minnen; det blir ”en sentimental romans om det förgångna” (s.406). ”Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv” (s. 408).

Berättarjagets pappa motsätter sig hennes dokumenterande av de brev han skrev på 1960-talet ( ”…det känns direkt motbjudande att någon ska sitta och läsa mina brev och tänka att jaha, han var sån”). Hon får hålla tillgodo med de dödas brev.

Stepanova jämför att förstå det förflutna med att ”rita färdigt en figur utifrån bara ett öga, en svans eller tass” och ”att sådana övningar säger alltid mer om dig än om den som var före dig” (s.220). Stepanova ritar utifrån de brev hon har och det blir rimliga efterhandsminnen:

19-årige Ljodik skriver 1942 från fronten (Leningrad) hem till sin mor att det är ”varmt och trivsamt att sova tio man i samma tält” och att ”allt är bara bra” (s.322-23), men säregna darrningar som drar fram i handstilen avslöjar den egentliga situationen…Ljodiks befäl meddelar kort senare per brev: ”Jag kan meddela er att er son mötte De tappras död i försvaret av Lenins stad 27.8.42” (.s361).

Det mindre rimliga efterhandsminnet ”Ingen hade blivit dödad, förutom Ljodik” (s.411) råder kring den hårt drabbade släktens 1900-talshistoria (fabriksägarsläkt under ryska revolutionen…judar…soldater vid fronten…).

Min läsning av boken har en knackig början, men på sidan 79 kommer jag in i den (berodde troligen på berättelserna kring numrerade fotografier som jag ej får se).

Oavsett val av berättarteknik håller Stepanovas språk mig kvar i texten; hon beskriver ett äldreboende i vars ”luftiga vestibul gömde sig några skakiga åldringar för vinden. […] De var magra på ett samtidigt livsbejakande och skaldjursaktigt sätt” (s.96).

Mitt läsflyt varar i femtio sidor för att sedan stöta på patrull igen: Författaren vill få mycket sagt på en gång och jag måste välja vad jag ska fästa mig vid. Kanske uppskattar jag Stepanovas text ännu mer för att dess innehåll inte var gratis.