Tisdagstrion: Litteraturpristagare

Jag bidrar med två nobelpristagare och en augustprisvinnare i Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. 1978-års nobelpristagare Isaac Bashevis Singer (1903-1991) har skrivit Avskum (1991) som är en riktigt bra bok. Den handlar om en 47-årig rik man som återvänder till Warszawa efter 20-års bortovaro i Buenos Aires. Han ska styra upp sitt olyckliga liv – ta itu med rötterna. Dock nästlar han in sig i ohållbara förbindelser… Avskum påminner om Dostojevskijs verk vad gäller miljön, moraliska dilemman, kvalen och det dåliga samvetet.

2. Alla böcker jag läst av årets nobelpristagare Annie Ernaux har varit bra och jag känner mig därför manad att läsa alla dem som översatts till svenska. Bäst hittills för mig är En flickas memoarer (2016) som handlar om författarens första sommar borta från föräldrahemmet, arbetandes på barnkoloni bland andra unga vuxna från högre samhällsklasser än hon. Ernaux erfar den smärtsamma erfarenheten att klampa i klassklaveret… Ernaux har inspirerat bra författare som Edouard Louis och Linn Ullmann – hennes författarskap ger ringar på vattnet.

3. 2020-års Augustprisvinnare i kategorin Årets bästa fackbok är Herrarna satte oss hit (2020) av Elin Anna Labba och boken är väl värd priset. Den baseras på intervjuer med samer som tvångsförflyttades från sina marker år 1919 ända in på 1950-talet. Deportationerna ledde till förluster vad gäller renar (många rymde, sköts) men också förluster i form av människoliv och splittrade familjer. Labba tillför svensk historia en ny dimension, som hjälper en att förstå proportionerna i pågående konflikter.

Fler boktips på tema litteraturpristagare hittar du på Ugglan&boken. Dit kan du även länka dina egna tips.

Herrarna satte oss hit (2020) av Elin Anna Labba

Herrarna (lappfogdarna i Lappväsendet) tvångsförflyttar 300 samer och deras renar mellan åren 1919-1932, förpassar dem till främmande områden femtio mil söderut, där vegetationen och livsvillkoren är andra än vad de är vana vid.

Det är en strapatsfylld färd till fots där det händer att gravida, gamla, barn och djur stryker med. Om en samefamilj är oförmögen att förflytta sig på egen hand sätts de på tåget – och andra samer får transportera deras renar, vilket är riskabelt eftersom renarna vill norrut och försöker rymma. Renar som lyckas ”är som flyttfåglar på väg tillbaka, de går mot kalvningslanden och gräsdoften från havet”, skriver Labba. De skjuts när de når sitt gamla hem.

Herrarna menar att renförlusten är självförvållad – samerna har haft flera år på sig att planera flytten. Herrarna tar inte hänsyn till omständigheter som att renarna är vanedjur ( det tar tre år för dem att vänja sig vid en ny plats) eller naturens krafter (översvämningar). En same har 70 renar på drift och återfinner endast tjugo av dem. Herrarna uppnår vad de vill åstadkomma: Ett rejält minskat renbestånd och marker frigjorda från samerna.

På markerna dit de deporterade samerna kommer, bor det redan samer och konflikter uppstår kring deras olika arbetssätt. Ibland deporteras samer från en plats för att göra plats för andra deporterade samer. Familjer och släkter som är beroende av varandra splittras. Herrarna bryr sig inte om vem som är släkt med vem; same som same.

Det är en upprörande läsning. Boken baseras på intervjuer med de deporterade, deras barn och barnbarn samt utdrag ur herrarnas protokoll och brev:

Herrarna noterar således samernas lidande men vänder blad för att ”…om man för sådana skäl ger med sig, kan man icke få ordning…” skriver fogden Holm 1927.

Jag har tidigare läst om denna mörka del av Sveriges historia, men Labbas bok tillför den en ytterligare dimension: Både före- och efter deportationen mättes samernas skallar. Efter att de deporterats var det dags för nästa separation – barnen togs till internatnomadskolan för försvenskning. Herrarna tog inte på sig ansvaret för renarnas död under deportationen och idag klaras få mord på renar upp av polisen… Allt jag läser om samer hädanefter kommer läsas med den nyförvärvade labbska blicken.

Labba besöker platsen i Tromsö där hennes förfäders marker låg innan deportationen. Där ligger numera en skidanläggning. Nästa gång jag är i fjällvärlden kommer jag tänka tanken: vad fanns på denna plats innan. Kanske var det en sameby.

Läs Herrarna satte oss hit!

Tisdagstrion: Kyla i titeln

1. Kalla kriget (2020) av historieprofessor Dick Harrison skildrar det ”vilande” kriget mellan öst och väst (1945-1991). Krigshotet låg ständigt överhängande; båda sidor rustade upp för kärnvapenkrig.

2. Kalla krigets övergivna platser (2020) av Robert Greenville består av 170 fotografier på kärnvapenbunkrar, ubåtsbaser, robotsilor, flygfält och lyssnarstationer från kalla kriget.

3. Fruktar inget, ångrar inget. Ethel Rosenberg, atombomben och kalla kriget (2022) av Kenneth Hermele handlar om den ryska spionen Ethel som dömdes till döden 1953 tillsammans med sin spiondömde make. De efterlämnade sig två barn.

Fler tips på ”Kyla i titeln” finner du länkat på Ugglan&boken där du också kan ge egna tips.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött (2022) av Henrik Johansson

Läs dråpliga dikter om arbetsplatser! Den första dikten inleds med ”Skolan kom till mig och sa…” De andra dikterna inleds på samma sätt men med subjektet skolan utbytt mot ”praoplats på posten” , McDonalds, Datorteket, bageriet, Lernia… Livets röda tråd löper genom dikterna, visar utveckling från skolelev till så småningom författare.

När Johansson skriver om arbetsplatserna berättar han samtidigt om hemmet, om att krypa ned bredvid sin tjej efter avslutat nattskift. Det är i hemmet diktjagets hjärta finns, inte på arbetet. Redan i titeln betonas att han ”besökt” arbetsplatserna; han blir inte långvarig på någon av dem.

Ibland blir det roligt i Fruktansvärda arbetsplatser… som när Älvdalens charkuteri sa till diktjaget: ”Knuffa. Jag sa: Mina fötter får inget grepp på det flottiga golvet. Trucken rör sig inte. Charkuteriet sa: Du måste äta pannbiff. Du väger för lätt”, s.9-10).

En annan kul scen i Fruktansvärda arbetsplatser… är den från Datorteket: ”Någon har stulit en datormus från Asterixsalen” (s. 54). Men ibland förfäras man, som när diktjaget jobbar i secondhandbutik och kryper in i en kolsvart klädcontainer, drar och drar i något han tror är strumpbyxor…

I dikterna finns uppiggande ordlekar som ”Förmedla mig ett jobb, ers handläggarhet” varpå Arbetsförmedlingen svarar ”Det är inte vårt jobb. Vi är statistikfrisörer” (s. 38). Dikterna innehåller allusioner på tjuren Ferdinand, Edith Södergran, Kerstin Thorvall, Queen, Bibeln och många fler. Det blir en flerstämmig och rik text.

Genom dikterna förmedlas fack- och företagskulturer samt yrkens tysta kunskap. Gammal sovande kunskap väcks upp av min identifikation med städerskan: ”Skriv en lapp [till städerskan] om att hon inte behöver städa […] men meddela inte receptionen […] för då får hon bara ett rum till” (s.143).

Läs denna tänkvärda diktsamling!

Tack för läsupplevelsen Henrik Johansson!

Tisdagstrion: Runt Medelhavet

Till Ugglan&bokens tisdagstrio bidrar jag med bra böcker från Frankrike, Italien och Spanien:

1. Vem dödade min far (2018) av Édouard Louis berättar om en sårig far- och sonrelation, men i minnena finns kärlek bevarad. Fadern slits ut i fabriksarbete, ses som samhällets latmask, jagas av franska regeringars socialreformer från 1990-tal fram till nutid. Självbiografiskt och gripande.

2. Familjelexikon (1963) av Natalia Ginzburg skildrar en familj i Italien under Mussolinis styre och senare Hitlers ockupation. Familjemedlemmar fängslas, släpps och fängslas igen. Författarinnan samlar ihop familjens ord och uttryck under ockupationsåren i sitt ”familjelexikon”.

3. Vindens skugga (2001) av Carlos Ruiz Zafón handlar om 10-åringen som kommer över en bok i ”De glömda böckernas gravkammare” i Barcelona, vilket blir början på ett livslångt äventyr.

Få fler tips/ge egna tips i Ugglan&bokens tisdagstrio!

Hjärtat (2021) av Daniel Bergman

En självbiografi av Daniel Bergman, den hjärt- och MS-sjuke sjuksköterskan tillika sonen till två excentriska stjärnor, Ingmar Bergman och Käbi Laretei: Tårta på tårta på tårta av utmaningar. Men han skriver för sin 11-åriga dotters skull, ifall han inte lever när hon blivit vuxen och hon ”vill veta vad som egentligen ledde fram till vad som hände mig – och dig”.

Den lilla dottern önskar att hon hunnit träffa sin obarnvänlige farfar, oroar sig över om farfar verkligen vill vara på pengar [ha sitt ansikte på svenska 200-kronorssedlar]. Mitt upp i allt finns humor.

Jag skummar genom bokens omständliga passager av filmbudgetar, manusutdrag och medicindoseringar, men kan förstå behållningen för läsare som jobbar inom sjukvården (Daniels dubbla seende, hans patient- och vårdarögon på en och samma gång).

Jag går direkt på de intressanta relationerna och omständigheterna som formar Daniel. Med lite vilja kan jag se Ingmars faderskärlek till honom i form av press på hans rektor, som tvingas kalla Daniels hemmasittande för ”förlängd pryo”.

Daniel nystar i sitt liv, fram och tillbaka mellan viktiga skeenden 1962, 1966, 1969, 1974, 1976, 1985, 1986, 1990, 1991, 1992, 1993, 1995, 1998, 2002, 2007, 2011, 2013, 2014, 2017, 2018, 2020. När det är som mest spännande hoppar han i tiden, håller läsaren på halster.

Hjärtat ger perspektiv på ett liv hållet på halster. Daniels hälsa tillåter inte att han jobbar som ambulanssjuksköterska och han förpassas till filmskapandet, som han efter sina nära-döden-upplevelser känner är meningslöst: ”Jag vill inte filma mer, jag vill jobba i ambulans. Rädda liv”.
”Men Daniel”, säger sköterskekollegan. ”De som överlever – de vill ju gå på bio”.

Läs Hjärtat!

Föräldrar borde skriva brev som Hjärtat till sina barn. De viktiga samtalen kanske aldrig blir av – även om man lever till sin hundraårsdag. Ju mer ens barn vet om det som varit, desto lättare för det att välja sitt liv och vem den vill vara.

Tisdagstrion: Hobbyer och fritidssysselsättningar

Jag bidrar med hobbyer som katter, frimärken och styrketräning till Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. Gubbe och katt. En kärlekshistoria (2012) av Nils Uddenberg handlar om honom själv och hans älskade katt. Innan den kom in i hans liv var han ingen djurmänniska, men katten gjorde honom till kattmänniska.

2. Om att samla frimärken (2004) av Håkan Lindquist handlar om vänskapen mellan Mattias och Samuel. När Samuel dör hittar Mattias hans brev som avslöjar hemligheter denne burit på hela sitt liv. Tänkvärt om att ”samla frimärken”.

3. Knäböj (2021) av tyngdlyftningstränaren Sara Martinsson handlar om kroppsbyggande kvinnor förr och nu. Intressant om hur synen på detta förändrats genom åren, även i modern tid.

Fler läsvärda böcker hittar du i Ugglan&bokens tisdagstrio, där du även kan lägga upp egna boktips på temat.

Flicka,1983 (2022) av Linn Ullmann

Linn blir upptäckt av en fotograf när hon är 16 år. Han tar henne till Paris – mot hennes mors vilja. Varför hindrar inte modern henne från att resa? Trodde hon verkligen att dottern skulle använda det inbokade hotellrummet, ringa från det varje kväll klockan 21:00 som avtalat?

Linns mor är Liv Ullman, stjärnskådespelaren med världen som arbetsfält. Liv springer efter Linn, i strumplästen ut i snögloppet på gatan, ber henne att inte åka, men förmår inte att förbjuda. Modern blev också bortförd som ung, kanske resonerar hon att bortföranden är oundvikliga livserfarenheter? Eller kan hon inte förbjuda dottern för att hon själv ofta är bortrest?

Liv och Linn liknar varandra; ibland tänker jag att det är Livs historia när det är Linns – mor och dotter flyter ihop. Fotografen berättar för Linn hur vacker hennes mamma är; mamman är måttstock för många Linn möter. Svårt.

Fotografen som är 44 år tar tillfället i akt med Linn. Branschfolket omkring anar/vet att 16-åringen är hans älskarinna, men det som provocerar är inte åldersskillnaden utan den dåliga lögnen att Linn skulle vara modell när hon inte ser ut som en (hon är kort). Branschmän som nämns i boken kommer långt senare hängas ut under #metoo, men fotografen är inte en av dem.

Linn tänker inte på upplevelsen i Paris på många år, inte ens under metoo-uppropet. Det är först på en skogspromenad under pandemin som ett minnesfragment kommer upp. Fängslande läsning när Linn för dialog med sitt forna jag alltmedan stora minnessjok lossnar.

Flicka, 1983 är rik på referenser till andra verk (”Tryggare kan ingen vara”, ”Flickan med svavelstickorna”, ”Down under”…). Det öppnar upp läsarens sinnen, sätter igång egna associationer, får mig att tänka på dokumentärfilmen Världens vackraste pojke, om barnskådespelaren som blev exploaterad av regissören Visconti.

Flicka,1983 känns som en replik på Annie Ernauxs självbiografiska roman En flickas memoarer. Linn tvivlar på om det hon upplevde i Paris 1983 är värt att skriva om men ”då glömmer jag, som Annie Ernaux skriver, att dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem” (s.36).

Flicka, 1983 är en stark läsupplevelse! Läs den!

Tisdagstrion: Blod, svett och tårar

Blod
Med händer av sammet förtrycks det ryska folket, enligt Anna-Lena Laurén i Sammetsdiktaturen (2021). Drygt ett år senare, den 25 februari 2022, uttalar sig Laurén i ett inlägg på Instagram (forlagetm) att Ryssland inte längre är en sammetsdiktatur. Hon hoppas att bokens läsare får förståelse för förloppet från hot till blod.

Svett
Stackars Betty sliter i sitt anletes svett som hushållerska hos en doktorsfamilj i 1930-talets Stockholm i Räkna hjärtslag (2021) av Katarina Widholm.

och

Tårar
Mia Skäringer skriver självbiografiskt om livet som kvinna i Dyngkåt och hur helig som helst (2013). Det är en tårdrypande läsning.

Fler boktips på temat finner du på Ugglan&boken, där du även kan lämna dina egna tips.

Lisa och Lilly (2020) av Mian Lodalen

Samkönat sexuellt umgänge bestraffas år 1911, men de unga Lisa och Lilly älskar varandra och det kan inget dödshot ändra på. Dock sänker hotet ner dem i självhat och ensamhet; de har dåligt samvete för att de oroar sina närstående med sin ”vänskap”, och att de ljuger. Lögnerna skapar distans till omgivningen.

Lisa och Lilly distanseras fysiskt från varandra, försöker glömma drömmen om en framtid tillsammans. De är inte Selma Lagerlöf och Sophie Elkan (utbildade kvinnor med ett ärvt kulturellt kapital) utan vanliga Svenssons.

En Svensson-kvinna behöver en man för att legitimera sig, slippa frågor. Lisa och Lilly leker med tanken att gifta sig med sina två manliga vänner och på så sätt kunna fortsätta tillsammans, leva ett dubbelliv. Hellre det än inget liv?

Det är intressant att något så privat som sex ska vara en allmän angelägenhet. Agitatorn Henki Bergegren säger i ett brandtal 1911 att överheten är emot preventivmedel för att det stoppar flödet av nya arbetare/ny kanonmat. Och samkönade sexuella relationer genererar heller inga barn. Äktenskap skall leverera barn 1911.

Stockholm år 1911 är en kvinnofientlig plats. Lisas jämnårige bror får komma och gå som han vill, medan Lisa låses in. Kvinnor som är ute om natten är tillåtna villebråd.”Kooousera,kosserna, kousera!” ropar män efter Lisa och Lilly. Vad händer om männen får tag i dem?

Lisa och Lilly fanns i verkligheten, men Lodalen har målat porträtten fritt utifrån den lilla fakta som finns bevarad om dem och gör dem levande igen. Även bokens andra karaktärer har funnits. Det finns ett skimmer över dem alla och jag rekommenderar varmt denna ”Mina drömmars stad” ur ett kvinnligt perspektiv.