1. I Air (2025) av Christian Kracht försvinner en skotsk inredningsdesigner in i en annan värld när han är på ett uppdrag i en serverhall i Norge. I den andra världen råder medeltid och han är ett hett villebråd. Övers. Anna Bengtsson
2. Om uträkning av omfång1 (2023) av Solvej Balle handlar om en kvinna som vaknar upp till vad hon tror är en ny dag, men i själva verket har hon rest tillbaka i tiden; det är den 18 november precis som igår. Endast kvinnan är medveten om det – hennes man och den övriga omgivningen upplever inte reprisen på den 18 november. Romanen är den första delen av sju. Övers. Ninni Holmqvist
3. I Alex Schulmans 17 juni (2025) reser en 45-årig man i tiden när han ringer till sin barndoms sommarstuga som är riven sedan länge. Hans pappa svarar och i dennes ände av telefonlinjen är det den 17 juni 1986 då något livsavgörande är på väg att hända…
”Alla vet att Guatemala är ett surrealistiskt land”, skriver Eduardos farfar 1954 i ett inlägg i en av Guatemalas största tidningar (s.81). Han kommer att få vatten på sin kvarn; några veckor senare sker en amerikanskstödd kupp mot landets demokratiskt valde president. 1967 kommer farfadern kidnappas av bl.a. en skönhetsdrottning och en musiker/slaktare (!). Senare kommer farfadern och hans efterkommande (bl.a. Eduardo) stöta på nämnda kidnappare i andra sammanhang (!). Surrealismen förstärks ytterligare av att författaren gör många och hastiga scenbyten – jag klamrar mig fast – blir djupt involverad.
En gång i Eduardos barndom går uniformsklädda män – utan att knacka – in i farföräldrarnas hem mitt i middagen – och stänger in sig med farfar. ”Jag önskar jag var döv, minns jag, att jag kunde sticka fingrarna i öronen och göra mig döv så jag slapp de där rösterna som jag, på barns vis, genast insåg inte var snälla och som inte borde vara där, de hörde inte hemma i min värld av eukalyptus och baklava…”, skriver Eduardo. Tillvaron präglas av terror och kommer så att fortsätta (om än subtilt) ända in i nutid.
Eduardo hamnar ofta i osannolika sammanhang, t.ex. blir han som är guatemalaner inbjuden att tala på en libanesisk författarkonferens i Tokyo (!) där han träffar på en kvinna vars morfar överlevde Hiroshima, vilket blir ett uppvaknade för Eduardo: Om hon talar om sin morfars öde har han också legitimitet att berätta om sin farfars.
Läs Canción! En surrealistisk, spännande och verklighetsbaserad berättelse om ett levande familjetrauma, väl översatt av Hanna Nordenhök (2024).
När Sasha är tolv år tar hennes mamma livet av sig. Sasha vill inte prata om det och pappan är orolig – kontaktar BUP.
Sasha säger att hon inte vill ta hand om något som lever, inte läsa böcker… hon vill undvika promenader och undvika skogen, endast bära färgglada kläder – och hon ska bli stå-uppkomiker. Det är tydligt att hon vill vara så lite lik sin mamma som möjligt.
Det är outsägligt sorgligt, men humor letar sig in genom Sashas försök till stand-up-skämt samt via hennes bästa väns treårige lillebror, som t.ex. när de är på IKEA tror att de är och ”hälsar på alla dessa människor som tillsammans bor i ett ENORMT hus.” Boken blir både rolig och sorglig – ofta på en och samma gång.
Läs Comedy Queen! Den passar både barn och vuxna; oavsett ålder vet man ibland inte vad man ska ta sig till och Comedy Queen drar vapen/humor.
1. I dokumentären Den barmhärtige mördaren (2025) av Patrik Svensson övervakar godsägaren arbetet på sin gård till häst. Han är mycket nöjd med stataren Elofs arbetsinsats. Dock har denne skjutit ihjäl sin grannes hund för att den skrämt hans barn. Elofs familj har det för övrigt bra på gården enligt godsägaren. Familjen förlorade visserligen nyligen ett tioårigt barn i lunginflammation och tidigare dog fem av deras andra barn av olika sjukdomar…
2. I Paulo Coelhos Alkemisten (1988) rider den spanske herdepojken Santiago genom öknen på en kamel. Han är på väg till pyramiderna i Egypten för att leta efter en skatt. Övers. Örjan Sjögren (1995)
3. I Stenen i sjön Rottnen (1894) av Selma Lagerlöf kommer en ståtlig bonddotter ridande på en häst till gudstjänsten. Hon kommer för att syna prästen; han har friat till henne. Prästfrun är död och barnen är moderslösa. Är hon intresserad?
Få fler boktips på tema riddjur via tisdagstrioanordnaren Mina skrivna ord!
Annas mamma (1928-2013) trodde hela sitt liv att hon föddes i Bar, men hon var född i Kamenka. Det hade varit livsfarligt för henne att känna till sin rätta födelseort, enligt Annas 95-åriga moster som Anna intervjuar 2017 i hennes hem i Florida. Samtalet med mostern utgör själva ramberättelsen till denna tänkvärda berättelse om en ukrainsk-judisk familj på 1900-talet. Familjen genomlider inbördeskrig, den ryska revolutionen, förföljelser, pogromer, Stalins terrorvälde och nazisternas ockupation.
På sovjettiden fanns det inte restriktioner för judar och det förekom inga pogromer, enligt mostern. Många judar upplevde att Stalin vakade över dem. Få judar flydde när nazisterna kom eftersom många resonerade att ”Det kan hända att tyskarna skickar oss till något läger, men sedan släpper de oss. Vi har varit med om värre.” Antisemitismen bland befolkningen blossade upp i samband med nazisternas ockupation, minns mostern.
Läs Bröllopspogromen! En tänkvärd ukrainsk-judisk familjeberättelse!
Den 26 februari 1942 har stataren Elof Nilsson i Skåne ihjäl sin fru och tre av sina barn. Författaren baserar boken på rättegångsprotokoll, läkarjournaler, polisutredningar, polisförhör med Elof samt vittnen och intervjuer med Elofs systerdotter. ”Vi försökte förstå honom tillsammans”, skriver författaren till systerdottern i sitt efter-ord. Författarens empatiska förhållningssätt resulterar i ett nyanserat porträtt av mördaren och hans brott.
Med boken sätts brottet i historisk, politisk och social kontext. Statarna hade en slavlik status; fram till 1833 fick godsherren fysiskt bestraffa dem (så länge de inte blev lama och lytta) och ända till 1926 var de under godsherrens förmyndarskap de men förblev undergivna även långt senare; ”De var hjon i själen”, skriver författaren. Detta gjorde att de inte organiserade sig som andra arbetare – de ställde sig ofta på arbetsgivarens sida i klasskampen.
I polisförhör uppger Elofs arbetsgivare att Elofs familj hade det bra på hans gods, men enligt andra källor var barnen smutsiga, hade trasiga kläder och ”åt sill och potatis och potatis och sill”. Man kan undra vad Elofs arbetsgivare jämför med – inte använde han sig själv som måttstock i alla fall. Arbetsgivaren hade fågelskådning som hobby och skrev artiklar om hur han bland annat tar hand om en skadad minervauggla. Denna omsorg om djur men inte om människor är ironisk.
Elofs fru Matilda födde 13 barn och bara fyra fick bli vuxna. Fyra överlevde inte ens sitt första levnadsår och två dog när de var över fem år gamla. Dödsorsaker: feber, kolera, lunginflammation, infektion – fattigdom. Och tre av dem mördades.
Genom tiderna har föräldrar tagit livet av sina barn och/eller sig själva för att de ska förskonas från ett liv i lidande. I romanen Älskade av Toni Morrisson dödar en slav sitt barn av denna anledning.
Läs Den barmhärtige mördaren! En välskriven dokumentär som håller en hög etisk nivå.
Namnet Elof Nilsson och namnen på hans familjemedlemmar är fingerade på de efterlevandes begäran.
Agnes man 40+ är sexuellt intresserad av minderåriga, vilket Agnes har vetat om, konfronterat och förlåtit. Det finns dock tecken på att han fortsätter interagera med tonåriga tjejer.
Berättelsen börjar bra, mitt i handlingen, i ett välbärgat villaområde i Stockholm. Det görs tillbakablickar till Agnes uppväxt med en missbrukande mamma i Nynäshamn. Det blir kontraster mellan nu och då. Dock lever det förflutna kvar i Agnes, påverkar hennes tankar och val. Det har gjort henne tålig mot sådant hon borde ha nolltolerans mot.
Tyvärr håller inte berättelsen hela vägen eftersom författaren inte lämnar någonting ouppklarat. Det blir helt enkelt orealistiskt. Språket övermöbleras med liknelser, adjektiv och adverb. Texten hade behövt en strykningsomgång.
Georgis pappa är döende i cancer, förhandlar om sina dagar (”… åtminstone till jul så vi får ses allihop, så snödropparna hinner titta fram”). Pappan vill också gärna donera sina organ, ”men det finns inget kvar som är friskt och orört…”.
”Jag ber att pappa inte ska ha ont”, skriver Georgi sju gånger efter varandra som en besvärjelse. Fentanylplåster skrivs ut.
Romanen handlar om pappans sista tid i livet: Pappan påtar i sin trädgård likt dennes far en gång påtade i sin. ”Så länge det finns arbete i trädgården vistas man i en fredad [odödlig] zon”, skriver Georgi. Trädgårdar är odödliga (växter vet hur de dör så de kan återvända till livet).
Georgi berättar om livet i Bulgarien före, under och efter kommunisttiden. Georgis gammelfarfar förde t.ex. dagbok över sitt jordbruk, men när de privata jordbruken avskaffades och familjen förlorade sin mark avslutades dagbokstraditionen. Denna tradition återupptas dock av Georgis pappa under hans sista levnadsår. I sin dagbok planerar han för potatisen som familjen kommer att äta när han inte längre finns…
I sin roman drar Georgi ofta paralleller till Iliaden och Odysséen: Pappans uppräkning av sjukdomar liknas vid Homeros uppräkning av alla skepp i Iliaden. Odysseus i Odysséen hittar sin gamle far i hans trädgård likt Georgi hittar sin i sin pappas trädgård. Odysseus, som varit borta länge, bevisar vem han är genom att räkna upp faderns fruktträd.
Läs Trädgårdsmästaren och döden! En vacker elegi över en död far: ”Ja, min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.”
Vifta inte bort om skolsköterskan eller läraren ringer och är orolig för att ditt barn inte äter skollunch/har gått ner i vikt. Det betyder någonting.
Psykologen Anna Bennich hade länge ingen aning om vad hennes 16-åriga dotter Signe höll på med; hon hade fullt upp med att oroa sig för att dottern skulle bränna ut sig i skolan.
Boken bygger på mor och dotters dagboksanteckningar under sjukdomsåren 2015-2022. Det är ”som i Stranger Things fast på riktigt” – sjukdomen tar över dottern likt en demon. Mamma Anna skriver i sin dagbok: ”I övrigt är hon [Signe] mycket glad denna helg – av svälten. Glad och energifylld. För första gången på länge är det den vanliga hon. Jag ser anorexian rakt i vitögat. Den pytsar in små, regelbundna kickar av eufori i henne. Det är som att ha en knarkare hemma. Som säger: Mamma var inte orolig, jag ska börja behandlingen igen sen, jag ska bara knarka i några veckor här först,”
Signe blir inlagd på klinik och skriver i sin dagbok att ”man ser verkligen inte att jag har anorexia längre. Men jag har aldrig velat dö så mycket som nu. Och jag är rädd att folk kommer glömma bort mig för att jag har blivit tjock”. I efterhand kommenterar Signe att hon aldrig var övertygad om att hon var sjuk; hon ansåg sig ”behöva vara värre än värst för att förtjäna bli bättre”.
Vården som Signe får är inte perfekt. En behandlare föreslår att hon ”kanske kunde ha spa med mamma och lägga ansiktsmask när hon fick impulser att självskada”. Bemötandet är viktigare än själva behandlingsmetoden, enligt Signe som haft både bättre och sämre behandlare.
Anorexia nervosa är den mest dödliga psykiatriska sjukdomen. ”Nästa person som hävdar att det här främst handlar om uppmärksamhet, är ett val, en utseendefixering, skjuter jag i huvudet”, skriver Anna.
Anorexin drabbar hela familjen. En lillasyster kan inte längre prata med sin storasyster. En storebror bryter ihop när hans sjuka syster skrivs in på slutenvård.
Läs Att försvinna sig – en mor och dotters berättelse om anorexi!
Denna kortroman (92 s.) handlar om en före detta fotbollsmålvakt som ser faror överallt, blir mer och mer paranoid för varje steg han tar och handlar därefter. Det är som att målvakteriet har gett honom en arbetsskada; utanför fotbollsplanen kan han inte sluta läsa av folks intentioner, vilket orsakar lidande hos honom och andra.
Romanen inleds i Kafkas Förvandlingens anda:
”Montören Josef Bloch, som tidigare hade varit känd målvakt, fick på förmiddagen, när han anmälde sig till arbetet, meddelandet att han var avskedad.”
Både Josef och Förvandlingens Georg Samsa har gått från att vara nyttiga till onyttiga för andra – Josef blir arbetslös och Georg kan inte som skalbagge dra in pengar till familjen. Josef vandrar runt i staden och hamnar i nya situationer där han överavläser människor. Josef påminner en del om privatdetektiven Daniel Quinn i Paul Austers Stad av glas (1985), som börjar se meddelanden i sin skuggade persons rutter. Kanske hade Auster läst Handkes roman?
Handke skriver mycket detaljerat/omständigt vilket rimmar väl med karaktären Josefs övertänkande. Det är plågsamt för läsaren att följa med i tankegångarna, men i slutet väntar författarens poäng.
bokologen.se 