1. I Jag som aldrig känt en man (1995) av Jacqueline Harpman har en ung kvinna suttit inspärrad i en bur tillsammans med 39 andra kvinnor så länge hon kan minnas. De andra kvinnorna har minnen av ett annat liv med yrke och familj. De vaktas av män som aldrig pratar med dem eller med varandra. En dag går det ett larm. Övers. Katja Waldén
2. I Kollapsen (2024) skriver Édouards Louis om sin bror som dog vid 38 års ålder. Édouard känner ingenting (brodern var inte guds bästa barn ) men han försöker förstå honom genom att prata med familjen, broderns ex, vänner samt söker svar i annan litteratur (Freud, Foucault, Kristeva, Kincaid, Catullus…). Övers. Marianne Tufvesson.
3. I Vi skulle ha talat om allt (2023) skriver Judit Hermann om sitt skrivande, men samtidigt vävs en intressant berättelse om hennes liv in. Hennes pappa led av psykisk sjukdom och han hjälpte henne att hantera det som barn genom att bygga ett gigantiskt dockhus med lönnrum där man kunde gömma dockor/hemligheter. ”Alla mina berättelser började i dockhuset”, skriver Hermann. Övers. Jesper Festin.
Ett utkast ur en trebarnsmammas liv. Familjen har kommit hem från en fest och barnen stupat i sina sängar. Hon och hennes man är vakna. Ska de ligga, dricka eller äta? Det är deras äktenskapliga handlingsrepertoar.
Trebarnsmammans smärtsamma äktenskapliga erfarenheter förminskas och överspelas:
”Deras sexliv utvecklades. Det var också i den vevan som han blivit kär i en som heter Sofia och det var då hon [trebarnsmamman] blivit gravid igen. Och det hade hjälpt. Deras familj hade blivit ännu mäktigare och ännu tydligare. Han slutade vara kär i Sofia och nu hade de tre barn”.
Läs Dörrar, fönster! En tänkvärd novell om ett äktenskap med dörrar och fönster som öppnas och stängs – äktenskapet upprätthålls. I slutänden ter sig hennes val rimligt.
Handlar om en ”våran pojke” som mördare, men det finns också en annan ”våran pojke” som är offer. Båda pojkarna är produkter av samhället och således ”våra pojkar”.
Våran pojke mördaren växer upp i radhus med mor, far och bror i början av 2000-talet. Han har kompisar som både har det bättre och sämre än han har. På gymnasiet splittras kompisarna och våran pojke blir ensam och livet känns meningslöst: ”I wanna know what love is. And I want you to kill me”, parafraserar han en 80-talshit innan han skrider till verket och dödar någon. Hans önskade förlängda självmord uteblir dock (han blir inte skjuten av polisen).
Yvesand skriver i jag-form, går in för att skildra mördarens inre liv. Jag har dålig erfarenhet av mördarbekännelser (ofta infrias den stereotypa bilden av en mördare ((med mjukisbyxor och konstant sjuka tankar)) vilket gör det ointressant). Så blir det inte i Våran pojke.
Parallellt med mördarens berättelse berättas en ung kvinnas historia i jag-form. Jag oroar mig för att hennes vägar ska korsas med mördarens – eller för vad hennes Glenn kan hitta på. Hennes namn Jonna liknar mördarens namn Johan. Representerar hon ”våran flicka”?
Det presenteras olika versioner av Jonnas liv: ibland är hon sambo med Jocke, ibland ensamstående med barnet Jocke, ibland nybliven förälder tillsammans med Glenn, ibland matte till hunden Jocke och hussen är Glenn… Kvinnor mördar enligt statistiken mer sällan människor som är okända för dem än vad män gör – och oftare är kvinnor offer än förövare.
Romanens slut ger gåshud; det är vackert skrivet om det oundvikliga.
Läs Våran pojke! En tänkvärd roman om våra människor.
1. I Tills alla dör (2021) berättar Diamant Salihu om barndomsvänner som dödar varandra i dagens Sverige. Mördarens och offrets föräldrar var och är vänner – de ringer varandra, anklagar inte varandra och de begraver sina barn sida vid sida.
2. Barnsoldater (2025) av Evin Cetin och Jens Liljestrand handlar om barn från olika bakgrunder som utnyttjas av gängkriminella i Sverige idag. Boken baseras på intervjuer med de berörda – barn, föräldrar, lärare och gängkriminella vuxna. En slutsats som dras är att i barnsoldaternas värld ”utdelas och verkställs redan dödsstraff. […] Och trots det ansluter sig varje år flera hundra barn till samma värld”,
3. I Blir du ledsen om jag dör? (2023) av Nicolas Lunabba ger författaren mat, kläder och tak över huvudet till en pojke på glid – han gör de sociala myndigheternas jobb. ”När du blir vuxen, Elijah, vill jag att du ska komma ihåg en sak. Alla människor i din närhet kände till din situation. Alla visste att du levde under omständigheter som var svåra för ett barn. Att de kunde ha kostat dig livet”, skriver Lunabba. Han citerar Wilhelm Moberg: ”Fattigdomens lott ska ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande för en människa; legenden om dess skönhet och moraliska verkan är skapad av de rika”.
Läs fler boktips på temat på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare!
Antoine ligger hemma i sängen i Paris och läser en kriminalroman klockan 22:37 den 13 november 2015 när telefonen ringer: Attentat på Stade de France. Attentat på Bataclan där hans fru Hélène är på konsert denna kväll. Dygn av ovisshet följer:
”Ett antal ursinniga män har förkunnat sin dom med salvor från automatvapen. För oss är det för alltid. Men det vet vi inte än. Vi [Antoine och hans 17 månader gamla son] sjunger sånger vid läggdags. Vi intalar oss att hon ska komma in genom dörren till sovrummet och sjunga den sista versen med oss. Vi intalar oss att de kommer att ringa så småningom. Vi intalar oss att vi kommer att vakna så småningom. // Melvil [sonen] har somnat. Telefonen ringer. Det är Hélènes syster. // ”Antoine, jag är ledsen…”
Antoine är från och med nu ensam med sin son. Han undviker de neongula västarna (stödpsykologerna), vill inte ha deras floskler. Han saknar Hélène för att hon är död. Hur hon dog spelar ingen roll, bara att hon är borta. ”Mitt hat får ni inte”, skriver han. I översättningen från franska (”Vous n’aurez pas ma haine”) förloras den kyliga artigheten i orden.
Leiris beskriver sin vandring mellan bårhus, dagis, begravningsbyrå, café med en vän som överlevt Bataclan, kyrkogård. Det är en tung men viktig läsning. Vad ska man göra av sin sorg?
Eva, Magdalena, Maria, Anna – fyra identiteter i fyra olika livsskeenden: ett barn på 1960-talet, en ung vuxen på 1970-talet, en medelålders kvinna 2033 samt en äldre kvinna på 2040-talet.
Dessa fyra berättelser har möjliga kopplingar till varandra; Karaktären Eva är döpt till Magdalena och vid sin konfirmation väljer hon till namnen Maria Anna. Symboliskt skulle det kunna betyda att i unga år väljer man inte sin identitet: Eva är pappas flicka trots att pappan är familjens tyrann och Magdalena lever i destruktiva kärleksrelationer.
När man är äldre väljer man vem man vill vara: Maria lever i harmoni med sin sällskapsrobot och Anna trivs i sitt eget sällskap. Det är intressant med mönster; de påverkas av rådande samhällsnormer (i en annan tid hade Maria varit utan sin robot).
Ramberättelsen är Marias i första person och de andra berättelserna är skrivna i tredje person och berättaren är allvetande. Berättelserna är samtalsdrivna; mycket sker i samtalen. Allzéns språk är drivet, rakt på sak, skrivet med säker hand:
”Det tar inte mer än ett ögonblick att rasera ett liv. Hur många år har det tagit att bygga upp det? Sju? Snart åtta raserade år. […] – Ledsen men jag har åkt på magsjuka. Jag kan inte prata, måste stanna hemma” (s.125).
I citatet ovan är en karaktär sviken och hennes identitet har skadats svårt. Genom att ljuga/spela rollen som magsjuk kan hon ge sig själv tid att läka/ skaffa sig en ny identitet.
Läs E.m.m.a. Bortom ramarna! Tänkvärt om hur långt man når i sitt spelande av olika roller.
1. I Stacken (2023) av Annika Norlin lever en naturvurmande sekt i den norrländska ödemarken dit den utbrända huvudpersonen sökt sig för att läka i ensamhet. Snart har hon blivit en i gänget…
2. I Allt jag fått lära mig (2019) av Tara Westover är huvudpersonen uppvuxen i en sektliknande miljö i 1990-2000-talets USA (hon träffar endast folk från församlingen, har undervisats i hemmet). Det blir en svår kulturkrock när hon börjar på universitetet; hennes världsbild rimmar illa med andra studenters. Övers. Peter Staffansson
3. I Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews uppdagas att manliga församlingsmedlemmar drogar de kvinnliga församlingsmedlemmarna med hästbedövningsmedel och förgriper sig på dem om nätterna. Kvinnorna pratar om vad de ska göra – fly eller stanna. De bor i det spansktalande Bolivia men kan bara plattyska. Romanen baseras på en verklig händelse i ett mennonitiskt samhälle på 2000-talet. Övers. Erik Andersson
Bohman berättar om när hon som ung hösten 1997 flyttar från Kolmården till Stockholm. På kulturvetarprogrammet träffar hon Andreas som introducerar henne för sin vän Roman, redaktör på en smal litterär tidskrift. Dessa unga män blir hennes första vänner i den nya staden och sätter prägel på hennes liv med sina filosofiska diskussioner, högborgerliga vanor och speciella sociala spel.
Kammakargatan där de bor i Stockholms hjärta är platsen där dramat utspelas. Romanens inledning liknar en saga av Astrid Lindgren:”Har du någonsin gått Kammakargatan fram, uppför backen från Torsgatan och sedan vidare mot Drottninggatan?”
Kammakargatan är som en plats utanför världen med sina egna lagar (dock är ens klasstillhörighet viktig även där). Man kommer inte dit hursomhelst – man måste ha en inbjudan. Jag minns sådana slags platser i mitt eget liv.
Kammakargatan är även en berättelse om böckerna och musiken som gjorde intryck på Bohman då – och vissa är desamma som mina: Under det rosa täcket avNina Björk , Älskaren av Marguerite Duras, Bergtagen av Thomas Mann…The Verve…
Läs Kammakargatan! Läs och minns Kammakargatorna i ditt liv.
1. Röda rummet(1879) skildrar ett korrupt Stockholm ur olika synvinklar (en läkares, en affärsmans, en socialarbetares, en teaterdirektörs, en journalists). Jag tycker att romanen håller fortfarande (det sitter i väggarna). Alter egot är en journalist; Strindberg började sin skrivarkarriär med detta yrke.
2. Tjänstekvinnansson (1886) skildrar Strindbergs olyckliga barndom. Hans mor gjorde en klassresa när hon gifte sig med hans far, som i sin tur klassreste nedåt, vilket märks på att familjen inte bjuds på societetstillställningar. Faderns frustration går ut över Strindberg som får mycket stryk medan den övriga familjen tiger.
3. Dramat Fröken Julie (1888) handlar om en grevdotter som skämt ut sin far genom att få sin förlovning uppriven. Av den anledningen får hon inte följa med på midsommarfirande utan måste stanna hemma på godset med tjänstefolket. Hon går på tjänstefolkets logdans, vilket är opassande, och hamnar senare i köket med betjänten Jean, något som är ännu mer opassande. Dramat kan ses här.
En manlig lärare i 1940-talets Norge inleder en affär med sin före detta elev som är sjutton år. Den kommer pågå i många år och ödelägga hennes liv – hon blir besatt, missköter sitt arbete och andra relationer för att få vara med honom. Hur är det möjligt? Han har en gång bekräftat hennes läshuvud och hon behöver hans bekräftelse/hopp om ett annat liv: Hon har inte råd att läsa vidare. Hemma råder fattigdom, alla kämpar mot den och hon blir inte sedd.
Även läraren kommer från enkla förhållanden, men har kommit upp sig och vill inte bli störd i sin klassresa. Dock försöker han ha kakan, äta den och mer därtill. Det är provocerande.
I Gruben där flickan bor och han undervisar beskriver hon människorna som ett slags havregrynsgröt där ”alla måste smaka likadant och vara gryn i gröten och ve den som kommer dit och är något annat än ett havregryn…”. Klaustrofobi.
Berättelsen bäddas in av ramhistorien där en man möter en vilsen kvinna med röd resväska på en tågstation och bjuder hem henne till sig och hon berättar sin livshistoria för honom. Hon tar god tid på sig; ”för jag måste tänka mig för, så jag inte ljuger”, säger hon. Ofta tar berättelsen stöd i mannens ickeverbala reaktioner på kvinnans berättelse, vilket stärker dess äkthet.
En liknande dramaturgi där en kvinna berättar och en man lyssnar återfinns i Victoria Benedictssons novell ”Ur mörkret”(1888) på liknande tema. Nedreaas kan ha läst den och inspirerats?
Nedreaas text är en rasande kritik mot dåtidens familjepolitik och abortförbud. Skulden läggs på de med makt: ”Vi dödar ofödda små barn. Varje dag dödas ofödda små barn, men det nämnde han [prästen] inte. Vem är det som dödar dem, tror du? Det ska jag säga dig!. // Det är bland annat prästerna. Det är alla som håller liv i lögnen att drifterna skulle vara skapade av Satan och att otukten plötsligt blir till kärlek när man gifter sig. Prästen håller sin ceremoni och säger amen mot betalningen av några kronor som kallas arvode, och så har Gud välsignat akten. Ja, och då har den blivit en plikt. Plikt, plikt, plikt – hör du – för allt i världen är inte lust! […] Nej, vår präst gav mig ingen tröst” (s.71).
Berättelsen lämnar mig med tungt hjärta. Den tillägnas Åse, verklighetens kvinna med röd resväska, som berättade sin livshistoria för Nedreaas en natt på ett hotell i Oslo.
Läs Av månsken växer ingenting! En hjärtskärande läsupplevelse.
PS: Spara Geir Gulliksens förord till sist – det avslöjar mycket.
bokologen.se 