Barbro i byn är livsfarlig och tycks bli allt farligare. En bybo som en gång kände Barbro berättar, samtidigt som han och hans hund följer spår i snön. De vet att spåren tillhör Barbros ex och hans son. ”Länge hade dom vandrat taktfast sida vid sida. Kanske höll dom om varandra? Borta vid bron särade dom på sig”, noterar bybon och väljer att följa sonens spår. Berättelsen är således driven av spår.
Barbro blir platt genom jag-berättaren bybon: Barbro är hatisk. Punkt. Novellens vändpunkt saknar stabilt stöd. Jag stör mig även på språket (”dom”).
Det är inte lätt att bli läst efter Dagerman som jag läste i morse (jag borde nog ligga i träda ett dygn mellan varje bok).
bokologen.se 