Jag har nu läst Murakamis provocerande bok om att vara författare. I den påstår han att han aldrig haft skrivkramp (!), att han sitter lycklig framför datorn (!), att han aldrig har övat på att skriva utan att han en dag bara fick för sig att skriva en roman och gjorde det (!). Efter femtio sidor av provokationer kommer dock förklaringar och jag tinar:
Murakami läste mycket böcker och fick därigenom känsla för hantverket och fortsätter än idag att läsa mycket. Om något mystiskt händer i handlingen hejdar han sig från att dra slutsatser och ser på händelsen ur olika synvinklar, vilket är ett gynnsamt förhållningssätt för författare.
Murakami samlar på konkreta detaljer i oförklarliga/ologiska händelser i fiktion såsom i det verkliga livet för att senare använda dem i sina romaner, t.ex minnet av en man som nyser när han blir arg. Murakami skriver aldrig ned detaljerna; han förlitar sig på att de dyker upp i hans minne när det är dags att skriva.
Murakamis skrivregel är att oavsett humör skriva två och en halv A4 varje morgon. Han citerar Karen Blixens ord ”Jag skriver lite varje dag utan förhoppningar, utan förtvivlan” (s.107). Han fäster sig vid orden ”utan förhoppningar, utan förtvivlan”.
När Murakami skrivit det första utkastet låter han det ligga en vecka innan han går in i den första omskrivningsfasen. I denna lägger han till text och stryker motsägelser; han har bara skrivit på, utan tanke på hur romanen ska sluta.
Sedan är det dags för den andra omskrivningsfasen, i vilken han endast fokuserar på detaljer och formuleringar; det ska inte finnas ”något som skorrar”. Efter detta blir det en veckas paus igen…
I den tredje omskrivningsfasen tittar han på vilka delar som ska lättas upp; om en roman är åtskruvad från början till slut får läsaren andnöd. ”Man måste kunna lyssna in var läsaren behöver andas”, skriver han (s.109).
Efter fas tre låter Murakami sin fru läsa. Om hon tycker att något skorrar skriver han om – även om han inte skulle hålla med om kritiken är det något där som behöver fixas. Först efter att ha skrivit om en fjärde gång låter han sin förläggare läsa.
Om förläggaren anser att något bör skrivas om gör Murakami det (men inte nödvändigtvis så som föreslagits). Sista omskrivningsfasen är Murakamis favoritfas och innebär ”finsnickeri”, t.ex. att testa ta bort ett kommatecken och ev. sätta dit det igen.
Efter dessa omskrivningsfaser ovan är Murakami immun mot kritik från läsare och press; han vet ju att han har gjort allt han borde ha gjort och hans självförtroende förblir intakt.
Murakamis sätt fungerar för honom och därmed säkert för fler. Det är generöst av honom att dela med sig. Läs Författare till yrket!
Övers. Eiko och Yukiko Duke
bokologen.se 