När Stella gick på högstadiet antastades hon i skolans korridorer och som vuxen fruktar hon att samma sak ska hända hennes tolvåriga dotter:
”Du har börjat högstadiet. Hur kan jag utsätta dig för detta? Borde jag inte lägga in en skarp protest? Hur kan jag utgå ifrån att allt ska gå bra? DET KAN JAG INTE, DET GÖR JAG INTE. DET KOMMER INTE GÅ BRA. Ingen som gått i högstadiet har någonsin haft det bra…”
Stella berättar korta minnesfragment från tonåren på 1990-talet, men också från sin barndom och livet som ung vuxen. Emellanåt hoppar hon till nuet, tröstar dottern under hennes högstadietid:
”Mitt älskade älskade hjärteskrutt. Jag har sagt det förut och jag lär säga det tusen gånger igen. De kanske är kungar i din värld nu, men så kommer det inte alltid att vara.”
Det känns som en generell tyngdlag att kungarna på högstadiet är kungar då men inte sedan. Det är också tänkvärt hur mor och dotters tonår skiljer sig åt och hur svårt det är för en mor att se sin dotters verklighet för alla sina egna spöken.
Många personer passerar genom romanen (Claudia, Erik, Daniel, Johan, Kristoffer, Stefan, Ingrid, Sandra, Anna Nilsson, elaka Jessica… ). De är där på blixtvisit – presenteras och är sedan borta för alltid (eller för att dyka upp på en ny blixtvisit längre fram). De hinner inte göra avtryck och mina känslor för dem uteblir. Detta gäller även huvudkaraktären som ju speglas av sin omgivning.
bokologen.se 