Du är inte längre min dotter (2021) av Frida Boisen

Handlar om författaren Frida som anklagas av sin tonårsdotter för att ha skrivit skevt om sin barndom i romanen Berätta aldrig det här (2020). ”Du kan inte mena allvar att du har förlåtit din pappa?” säger dottern. ”Och den här …”, säger hon med avsmak och släpper boken rätt ner på köksgolvet, ”…är bara halva sanningen” ( s.11).

Frida dyker ned i sin barndoms dagböcker för att ta reda på om hon kan ha förträngt något, om dottern har rätt. Det blir en smärtsam resa i det förflutna, också för mig som läsare ( vill ta lilla Frida i famnen och springa). Tack och lov återvänder Boisen till nutid/facit i vartannat kapitel, till en framtid där den vuxna Frida är trygg och älskad av man och barn – och inte en narkoman i rännstenen (något som lika gärna kunde skett). Utan dessa hopp mellan mörker och ljus hade läsningen varit outhärdlig.

Fridas barndom innehåller glimtar av ljus. När hon som tonåring bor hos pappan i hans miserabla palats i Jakarta har hon en öppen flygbiljett hem, behöver bara lyfta luren och boka den. Mamman i Sverige vill ha hem henne, men Frida väljer att vara kvar. Vissa andra helveten finns det inga biljetter från, bara att vänta på att bli vuxen och fri.

Jag har inte läst Berätta aldrig det här, men vill göra det nu efter att ha läst Du är inte längre min dotter, där jag har fått klarhet vad gäller pappan, men inte hennes mamma; hur hon kunde ta sitt liv och skylla skulden på Frida. Det känns som jag har sparat den största frågan till sist, så dramaturgiskt sett finns det alltså en poäng med att läsa uppföljaren före den första romanen.

Gör som jag – läs böckerna i ”fel ordning”!