Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken (1986) handlar om de små tvillingpojkarna från Budapest som under andra världskriget evakueras till sin mormor på landet, för att det är säkrare för dem där (mormodern kallar dem horungar, slår dem – och det sägs att hon giftmördat deras morfar…).
Boken gjorde ett starkt intryck på mig när jag läste den 2019 men även nu, fyra år senare, minns jag den som en av de bästa böcker jag läst: Den är ironisk, intressant, sorglig, rå, rolig, skrämmande, spännande… I går såg jag den dramatiserad på Dramatens lilla scen och blev inte besviken:
Fosse har strukit många scener från boken, men ändå hänger allt ihop – inga lösa trådar. Scenrummet är avskalat (endast stolar och en fond i form av en filmad skog, som publiken mycket långsamt färdas genom, som om vi sökte något ((en utväg? )). Scenografin är en bra projektionsyta för publikens inre bilder.
Jag sitter trollbunden från första replik till den sista (en och en halv timme känns som trettio minuter). Fosse är ekonomisk med tiden, börjar in medias res med att tvillingarna lämnas av modern, som är väl medveten om vad hon lämnar dem till. Det är smärtsamt (jag förstår hur jävligt det måste vara hemma om det är bättre hos mormodern…).
Skådespelarna är övertygande, kompletterar varandra; tvillingarna fyller i varandras meningar – ibland är det komiskt, ibland kusligt. Det gäller alla karaktärer; de är ömsom kusliga ömsom komiska.
Karaktärernas ord korrelerar inte alltid med den faktiska handlingen (en av tvillingarna berättar att mamman kramar honom hårt, men hon stryker honom bara lätt över kinden) – det känns i hela publikkroppen.
”Harläppen” är min favoritkaraktär; hon är ett hungrande harmynt grannbarn, rörande gestaltad av Ellen Jelinek (som stjäl mjölk – suger på getspenar). Tvillingarna tar henne under sina vingar; de är pjäsens hjältar – om det finns några.
I kärlek och krig är alla medel tillåtna, är ett av pjäsens budskap. Människor försöker med alla medel att överleva kriget, men tvillingarna gör fortfarande (onda) saker för andra människor i kärlekens namn ( till och med för ”elaka” mormor).
Pjäsen är omtumlande men jag känner mig inte sänkt som efter Vår klass på Galeasen (om en pogrom i en polsk stad på 40-talet) – eller som efter att ha sett Schindler’s list. (De är bra berättelser båda men nästan omöjliga att härbärgera).
Boka biljett till höstens föreställningar – och/eller läs boken! Så bra båda två! Jag rekommenderar även skolor att köpa in föreställningar för sina elever i årskurs 9 och gymnasiet. Pjäsen är kort, tydlig (inga luckor eller hopp i tiden), lärorik om krig och hanterbar tack vare Kristofs berättarteknik, som är bevarad i Fosses dramatisering och välregisserad av Sofia Adrian Jupither.
Se Den stora skrivboken!
bokologen.se 