Författaren Édouard Louis föds 1992 som Eddy Bellegueule i en liten fransk bruksort. Han passar inte in, är förtryckt av omgivningen och sig själv; det finns ingen plats för en intellektuell feminin homosexuell man här.
Släktens stolthet är hans motsats (en våldsam machoman till kusin) som är förtryckt på sitt sätt (sitter bakom lås och bom). Det berättas historier om kusinen – och andra släktingar: ”Jag har en faster som drar ut sina egna tänder med tång när hon är full, utan anledning, bara på skoj – en tång av den typ man har till bilen,” skriver Louis (s.62).
De flesta i Eddys omgivning är förtryckta; de är fattiga. Farmor fryser under sina filtar (dyrt med ved) och äter hundmat (dyrt med mat). Pappa jobbar hårt på fabriken (dyrt att vara sjukskriven) men skriker av arbetsrelaterad smärta på nätterna. Pappan skyller dock sina smärtor på dåliga gener… De fattiga tar på sig skulden för sin fattigdom.
Eddys föräldrar älskar honom, men det förstår han inte (och inte jag heller); fattigdomen filtrerar kärleken med örfilar och tystnad. Pappan säger inte grattis på födelsedagen till Eddy, eftersom han inte har haft råd att köpa presenter.
Det är andra gången jag läser boken; när min kompis högläste vissa partier ur den fick jag lust att läsa den igen. Louis berättelse drabbar som den gjorde första gången, beskriver misär med lyckligt slut: Det kommer att ordna sig för Eddy (som författare har han idag rockstjärnestatus). Det är en bedrift att klassresa (kanske särskilt i det franska klasslandskapet). Själv menar Louis att han fördrevs och gjorde en klassflykt snarare än en resa.
Bokens repliker fångar sociolekter: ”…jag vill inte ha nån jänta, inga fler pisslisor, och så fick vi dig då [Eddy] eftersom vi mistat han [Eddys äldre bror] i toan. Din far tog det hårt att han mistat den första ungen, det tog tid för han å hämta sig. Han bara grina och grina”, berättar Eddys mamma (s.48).
Läs denna gripande kortroman!
bokologen.se 