Femtonåriga Signe är föräldralös och arbetslös i 1880-talets Stockholm och hyran måste betalas. Hennes samboende väninna brukar betala den, men nu är hon försvunnen.
Att läsa Apelsinflickan är som att läsa Kulla-Gulla; Signe är vän, vacker och dygdig – trots sin utsatta situation. Signe knixar och niger, medan hennes inte fullt så vackra väninna försörjer dem båda som apelsinflicka/prostituerad. Provocerande. Jag undrar hur unga läsare uppfattar boken (i efterhand ser jag att den är lanserad som barn- och ungdomsbok).
Texten i Apelsinflickan har en pedagogisk ton, förklarar tidstypiska ord: ”Sumprunkerska! ropar en käring [efter Signe]. Sumprunkare, jo pytt, tänker Signe harmset. Det kallas människor som håller fisken vid liv…” (s. 61). Ordet ”sumprunkare” förekommer även i Mina drömmars stad men dock utan förklaring; det är upp till läsaren att ta reda på ords betydelser.
Författaren varierar referatmarkörerna för mycket (Signe säger, piper, viskar, väser, trumpetar…) och överanvänder liknelser (…som en gris, fluga, ko…)
Varje kapitel i Apelsinflickan har ett namn som avslöjar för mycket (”Hon bloar som en stucken gris” heter ett). Det är bättre med namnlösa kapitel.
Det är intressant att läsa om unga kvinnors situation på 1800-talet men en förtätning av texten hade gjort berättelsen om Signe gott.
bokologen.se 