Det är trollbindande att läsa om barnafödandet på 1700-1800-talet. Helt nya fakta för mig:
Förlossningssjukhus finns på 1700-talet men för ”den usla befolkningen”, de ogifta och utfattiga (s.15). De födande är anonyma och deras barn kan omhändertas direkt efter födseln – en åtgärd som tycks minska antalet barnamord. Blivande läkare och barnmorskor lär sig sina yrken på de födande där.
Ända långt in på 1800-talet hämtas en hjälpgumma när det är dags att föda. Hon anses ha rätt kompetens genom att en gång ha räddat en groda från en orm. En barnmorska har utbildning samt krav på sig om att ha smala små vårtfria händer och ”ett ansikte som är behagligt att titta på” (s.17), men folk vill ändå hellre ha hjälpgummans hjälp: De vill följa gamla trygga traditioner.
En tradition är att föda stående, vilket går emot rådande vetenskapsrön, som förordar födande liggandes på rygg (så att barnmorskan kan komma åt med tången, s.25) Folk kontaktar barnmorska/läkare först när komplikationer har tillstött och hjälpgumman är rådlös.
Rysligt när en läkare på 1800-talet måste halshugga barnet inne i magen för att få ut det (s.37). Kvinnans make skickar senare ett hjärtligt tackbrev till läkaren; barn kan man skaffa nya men inte en ny mor. Vart tionde barn dör före ett års ålder (s.7). Man är beredd.
Återgiven fakta ovan är bara en bråkdel av allt intressant som står skrivet i boken. Det är även intressant att läsa kapitlen som handlar om barnafödande mellan 1900-2022. Här känner jag igen en del från tidningar, böcker och egen/andras erfarenhet.
Jag fascineras över att vi som lever idag är ättlingarna till de som överlevde sin födsel förr i tiden. Jag tänker också på de blodiga strider förmödrarna utkämpat och betalat med sina liv: ”…[F]lerdubbelt flera kvinnor har stupat i den striden, som vi kalla barnsbörd, än män stupat på de krigiska slagfälten,” citeras fältskär/barnmorska Johanna Hedén ur Jordemodern (1909).
Läs Kläda blodig skjorta!
bokologen.se 