Om livet under diktatur och därmed också censur och glömska (om du inte talar om dina minnen bleknar de). Färjor och fåglar förbjuds på ön, utplånas från minnet, men inte för vissa människor. Den hemliga polisen försöker komma åt dem genom minnesjakter/razzior.
Vissa hittas och försvinner men fortfarande finns människor kvar som minns. Minnesjakterna intensifieras och fler saker förbjuds. Huvudpersonen har förlorat båda sina föräldrar i minnesjakter, vilket får henne att agera när en annan närstående hotas.
Namnlösa platser och personer ( ”jag”, ”den gamle farbrorn” och ”Herr R” ) skapar en drömsk stämning:
”Framåt kvällen gick utplåningen med ens snabbare. Det sattes eld på biblioteket och folk kom med sina böcker som eldades upp i parker och på fält. […] Jag valde ut ett tiotal böcker ur mina bokhyllor och gömde dem tillsammans med mitt manuskript hos herr R. De andra hjälptes den gamle farbrorn och jag åt att lasta i en kärra för att gå och bränna någonstans. Dels var det fysiskt omöjligt att gömma alla böckerna, dels skulle det, vad jag än gjorde för att få det verka normalt, se konstigt ut om jag, som själv skrev romaner, inte alls agerade vid den här utplåningen” (s.154).
Ogawa berättar långsamt; berättelsen bromsas upp av en parallellhandling som utgörs av huvudpersonens skräckroman, som handlar om en ung kvinna som har en osund relation till sin skrivmaskinslärare. Kvinnans situation speglar författarens i en diktatur, men spänningen i boken svalnar istället för att byggas upp.
bokologen.se 
tyckte om denna
GillaGilla
Jag tycker att den är lite sömnig
GillaGilla