Fascinerande läsning om konsten att översätta böcker:
”Alla översättare härmar samma sak, men alla härmar olika”, skriver översättaren och förläggaren Håkanson (s.18). Ju mer utmanande text desto personligare lösningar, mer personlig prägel. Översättare beskrivs som gudar (skapare) vilkas ingrepp ofta är dolda för läsarna.
Dolda har översättarna varit för mig. Jag har märkt dem endast om de gör ett riktigt dåligt jobb; det ligger närmare till hands att kritisera författaren. Och om en översatt bok är bra har jag gett dess författare all ära…
Så när jag i ett tidigare inlägg om Glaskupan skrev att jag önskar att jag kunde skriva som Sylvia Plath (men aldrig läst hennes verk på engelska) innebär det att jag vill kunna skriva som hennes översättare Christina Liljencrantz också.
Det händer att den synlige guden/författaren hamnar i konflikt med översättaren till sitt verk: Nabokov (författaren till Lolita) stoppade en utgivning på svenska för att han misstrodde översättaren. Tolkien (+senare hans efterlevande) processade mot den svensk som översatt Sagan om ringen (1959-61) alltför fritt.
”Ju mindre respekt för originalverket, desto mindre bunden översättning”, skriver Håkanson (s.39). Tolkiens samt Dostojevskijs verk stod vid tiden för de första svenska utgivningarna inte högt i kurs och översattes därefter. Senare översättningar speglar verkens ökade status.
Håkanson efterlyser att litteraturkritiker ska våga recensera översättarens arbete även om de inte har lusläst originalverket. En bra översättning kan spåras i dialogen; om den flyter fint kan det bero på översättarens insats.
Dolda gudar är indelad i kapitel, som kan läsas fristående; de är formade som essäer med fotnoter och källförteckning. Jag uppskattade särskilt kapitel 1 om vad översättning innebär och kapitel 9 om översättningskritik. Håkanson skriver även om översättandets nuläge och historia, om olika översättningsmetoder samt ställningstaganden.
Läs från pärm till pärm eller de kapitel som intresserar!
bokologen.se 