Marika berättar sin livshistoria från andra sidan graven. Hon vägrar lämna jordelivet, är en osalig ande som hotas av tvångshämtning till enhet B (tidigare kallad skärselden) av Sten Berggren, ”liemannen”. Marika vill inte tillbringa 150 år i enhet B i väntan på att bli återfödd.
Döden är komiskt skildrad, medan handlingen är allt annat än komisk (incest, pedofili, missbruk, mord…) och äger rum i vackra rika miljöer (Östermalm, Gamla stan, skärgården, Paris, Prag, München…). Dekadens. Det händer mycket hela tiden – hälften vore tillräckligt.
Marika efterlämnar en make, en tvillingbror och en mor. Hon följer deras steg och ibland kan de känna hennes närvaro. Hon kan inte ge sig tillkänna, inte ingripa, bara betrakta dem.
Marika är flugan på väggen när de efterlevande interagerar med varandra och hon får på så sätt vetskap om sådant hon inte visste när hon levde. Den nya infon tas emot osentimentalt; livet angår henne inte längre: ”Det enda som stör mig är att jag inte kan bli full” (s.144).
bokologen.se 