Om att komma tillbaka till sin barndoms marker, vandra runt bland sin barndoms lukter och inte kunna motstå frestelsen att ta nyckeln under krukan, låsa upp och stiga in i sitt barndomshem, som numera är någon annans sommarstuga.
När som helst kan ägarna komma hem, men huvudpersonen installerar sig, äter av deras mat och sover mellan deras lakan… Det är spännande.
Undertonen är sorgsen; huvudpersonen lämnade mot sin vilja för flera decennier sedan denna plats, som då var hennes familjs mjölkgård. Den gick i konkurs som så många andra småskaliga bondgårdar i slutet av 1900-talet.
”Mjölkat” var familjens benämning på bondgårdens huvudsyssla: ”…på gården var det mjölkat som mätte tiden, kornas biologiska behov. De ville jämt bli mjölkade. Det var deras begär vi rättade oss efter. Att bli tömda, och sen äta, och sen sova och så tömmas igen” (s.98).
Huvudpersonen identifierar sig med korna, associerar till dem när hon ser sig själv i spegeln, äter, sover, har sex. Hon har erotiska minnen av ett ex i staden och det finns en erotisk spänning mellan huvudpersonen och barndomsvännen, som bor kvar nästgårds.
Författarens jämförelser mellan människa och djur ger styng av ekokritik: Människan liknar andra arter, är ett djur bland djur.
Naturen och tingen är besjälade – staden hulkar, hus blöder, smultron förtvinar och komockor puttrar i solen. Fantastiskt språk!
Läs Mjölkat! En stark läsupplevelse.
bokologen.se 