Betlehem Isaak (f.1993) skriver om sitt liv utan sin pappa journalisten Dawit Isaak, som sedan 23 år sitter i fängelse i Eritrea.
Hon minns när hon var sju (2001) och pappan skulle ”hämtas in på förhör” av polis, men innan hans händer bands och han fördes bort satte sig polismännen vid matbordet och åt frukost tillsammans med familjen. Hon minns ett besök på fängelset, att de var många fångar i pappans cell. Med dessa minnen växer hon upp i ett annat land, i Sverige.
Uppväxten i Sverige är tuff; det råder rasism, mobbning och ekonomisk utsatthet. Pappan som skyddade henne förut (avstyrde könsstympning) finns inte där. Det enda hon kan göra är att titta på månen och hoppas att han ser densamma. Så sorgligt.
Jag förväntade mig med tanke på titeln ”Mitt liv utan dig” att författaren skulle vända sig direkt till sin far med berättelsen, något som inte sker förrän på de sista sidorna. Det är synd; ett genomgående du-tilltal hade skapat mer närhet.
Författaren skriver i jag-form ur ett barns perspektiv, vilket här innebär ett skrivande på näsan (”Jag har på mig en blå tröja med texten ”Dream” på. Det betyder drömma…”). Det är lite irriterande.
Första halvan av boken handlar om författarens liv med pappan innan han fängslades och är en transportsträcka. Berättelsen hade stärkts av att börja i samband med gripandet (s.69) och ha tillbakablickar istället. Bokens sista sidor med du-tilltal är den största behållningen av min läsning.
bokologen.se 