Att det här är min melodi märker jag från första blad. Laxness skriver tragikomiskt om en fosterpojke på 1910-talets Island som får slita hårt på gård, får stryk av alla och flyr in i böckernas värld.
Det är ordvalen som gör det tragiska komiskt – men även innehållet. Hans fostermor Kamarilla hatar litteraturen och försöker avskräcka honom från att läsa genom att berätta om ”diktarodågan” G. Grimsson Grunnvikingur:
”När han [diktarodågan] var ung ville han inte gifta sig, utan fick trettio barn […] alltid låg han i böcker, aldrig ville han arbeta för sitt eller andras uppehälle, han var en skurk, och jag var bara en jäntslampa…”, berättar hon för pojken.
Kamarillas historia får motsatt effekt på pojken – han blir besatt av tanken på att skriva hundratals böcker och ger sig själv i hemlighet författarnamnet O. Karason Ljosvikingur. Det bär honom genom barndomen och tonåren.
Den allvetande berättaren blir synlig i svåra stunder och kommenterar pojkens situation (”…alla som någon gång har varit barn vet…”). Denna inkännande berättarstil liknar lite Astrid Lindgrens (världen har övergivit pojken men hans berättare har det inte).
Ibland visar omgivningen honom vänlighet; han får en sockerbit eller någon läser högt för honom och han grips av mystik och andäktighet – världens ljus.
Mitt exemplar av Världens ljus kommer från bibliotekets magasin och håller knappt samman. Dags för en ny utgivning! Jag tror att denna roman ligger rätt i tiden eftersom empatiska berättarröster och tragikomik behövs i dystra tider.
Läs Världens ljus! Den första delen i en tetralogi om den fiktiva skalden Olafur Karason Ljosvikingurs livsäventyr (Världens ljus och himlens skönhet, 1986).
Översättning: Rannveig och Peter Hallberg
bokologen.se 