Tove och hennes Hanna vill ha barn men inseminationerna misslyckas gång på gång. Detta är inget som Tove pratar om. (Skam att inte bli gravid. Skuld för missfallen; Var det för att jag badade i kallt vatten? ) Skam och skuld är släktens följeslagare. Mormodern känner skuld för att hennes son får cancer ( eftersom hon själv haft cancer) Mormoderns far kände skuld för att han skulle bli tvungen att amputera benet och därmed bli oduglig bonde ( tog sitt liv av skuld och skam)
Skuld skapar hemligheter mellan mormodern och Tove. Mormodern vet inte varför Tove inte skjutsar henne till sjukhuset ( T har ägglossning och måste insemineras i detta nu) Mormodern vet inte att Tove får missfall (och T som i sin tur inte vet att hennes mormor är döende.) Detta till synes onödiga smusslande handlar om att inte oroa varandra med de problem som de dragit på sig (skuldkänslor för att de har problem) och är uttryck för kärlek.
Det är självbiografiskt berättat och alla personer har sina autentiska namn. Boken känns mer och mer självbiografisk ju längre en läser. Det börjar alltså med mormor i fokus, men berättaren blir snart som en bordsgranne som pratar för mycket om sig själv, berättar hur hon är istället för att låta andra dra sina slutsatser. Berättaren namedroppar Patrik Lundberg och Jonas Hassen Khemiri, som hört av sig till Tove via Facebook med gratulationer ”oss författare emellan”. Vad tillför det historien?
Boken innehåller många citat och vackra allusioner på andra författares dikter (som Karin Boyes och Eeva Kilpis). Andras texter lever genom Folkessons text. Författaren är alltså generös mot andra författare och genuin beundrare av dem hon nämner, citerar och alluderar. Det handlar inte om självhävdelse utan snarare om ”de man gärna tänker på talar man gärna” .
”I yrseln mellan oss på sjukhemmet rör sig namn på människor jag bara känner genom berättelserna”, skriver författaren när Tove vakar vid mormors dödsbädd. ”Hennes ord” syftar på Toves mormors ord. Dessa följer genom boken och mormors allra sista ord blir ”mamma”. Mormor dör och återförenas med sin mamma? Mormors sista tanke går till den som gav henne livet? Mormors berättelser kommer berättas med andras ord när hon är död. När mormor dör tar hon med sig sina ord, sin värld.
Fråga bokologen 