Allt det vackra (2021) av Hunter Biden

Det handlar om en rik familj som drabbas av sorg; mamman och lillasystern omkommer i en bilolycka, men bröderna Beau och Hunter överlever, lever i symbios som bryts när Beau dör, 46 år gammal.

På pappans veranda pratar Beau och Hunter förtroligt med varandra om ”allt det vackra” de ska göra när Beau blir frisk. ”Allt det vackra” innefattar främst att starta en ny advokatfirma och enbart ta på sig ”vackra” fall, vilket känns oväntat (tänkte att de skulle bry sig om den lilla världen ((sluta jobba)). Ur ett Bidenperspektiv skulle dock den ”vackra” advokatbyrån vara en knorr på ett lyckligt slut (sönerna kan ju inte dra benen efter sig om pappa Joe 70+ sitter på vicepresidentposten).

På samma veranda där det drömdes om ”allt det vackra”, begråter Joe i sin ensamhet sin döde son. En far ska inte överleva sina barn och han har begravt två. Hur mycket ska en människa orka?

Utan sin bror försvinner Hunter in i alkohol och droger, men hans familj slutar aldrig tro på att han kan bli ren. ”När man ber om hjälp är det redan försent” enligt familjens filosofi. De är där vid ens sida innan man ens förstår att man behöver hjälp, hjälper en/kontrollerar ens steg. Ändå blir det felsteg, på felsteg.

Hunter kan knarka (självfinansierat!) och bo flott på Château i Hollywood, men plötsligt blir det ”fullybooked” och han måste flytta till nästa lyxhotell. Precis som Britney Spears är han på Châteaus svarta lista och ”…det ger en fingervisning om hur bortom kontroll jag var”, skriver Hunter. (Lågt att jämföra sig med en annan av samhällets olycksbarn och hänga ut henne). Hunter försöker koka sitt eget crack så att han ska slippa lämna sin svit och gå efter ”påfyllning” var tredje timme.

Räddningen kommer när Hunter träffar Melissa. Hon vet redan innan första daten att han är crackmissbrukare, men vill ändå inleda ett förhållande med honom. Hunter skriver lyriskt om sina crackers-trippar, inser att han balanserar sitt sug dagligen och kommer alltid att göra. Melissa är alltid bredvid, bokstavligt och bildligt, och tillgodoser Hunters behov av yttre kontroll, något som han saknat sedan Beau dog.

Hunter redogör för sin inblandning i det ukrainska gasbolaget; han gjorde ingenting fel, inget brott begicks, men helst hade han haft det ogjort. Hans skildring av gasbolagsstyrelsemötet är som en beskrivning av ett fotografi (han beskriver vilka som är med, men återger inga dialoger eller vad han reflekterade eller kände). En rekonstruktion av ett av minne i drogrus.

Hoppas Trump-barnen läser Hunters memoar, inspireras och skriver sina egna memoarer. Allra helst skulle det vara svärsonen Jared Kushner vid pennan (en memoar av en med elakt etos). Hunter saknar machiavelliska drag och har ett ”snällt” etos.

Översättningen till svenska känns ojämn, som när flera översättare jobbar med texten samtidigt men i varsin ände, för att få ut boken snabbt på marknaden (medan presidentsonen Hunter fortfarande finns färskt i minnet). Ingen stress! Det finns tid att kasta ljus över Joe Biden och hans familj ( ska vara president ett par år framöver).

Hunter Biden smyckar sin berättelse med många ”jag älskar dig”, plattityder som ”en fruktansvärd hjärncancer” och CV-aktiga formuleringar ( ”jag har suttit i bolagsstyrelsen för Amtrak […] Dessförinnan ägnade jag mig åt”…). Men detta är och förblir en tänkvärd berättelse!