Jag är svag för bokomslaget – och innehållet: Om exilryssar i Frankrike, i Paris ( innan perestrojka), i nutida Paris och i nutids-Nice.
Huvudperson och berättare är Nikita, en tonårig ryss från Moskva, som rymt från sin skolklass på Parisresan och blivit kvar i Paris som uteliggare. Han hittas och tas om hand av den ryska parisiskan Nina och flyttar in hos henne på Place de l’Europe. Nina blir en nyckelperson i Nikitas liv (nyckel till ett hem men inte till det franska språket).
Nina jobbar som översättare, men upplever att hon ägnar sig åt ”lurendrejeri” när hon översätter ryska exilförfattare till franska, att hon inte uppfattar språknyanser på vare sig modersmålet eller franska. Hon äcklas av litteraturen – men fortsätter att översätta den (=utbränd).
Oavsett hur kunnig emigranten är i sitt andraspråk har förstaspråkstalarna tolkningsföreträde i ords betydelse. Det sitter i huvudet på fransosen (Mitt modersmål!) och även i huvudet på emigranten, som i sin bortovaro från Ryssland har blivit osäker på sitt modersmål. Den ryska kulturen tillskrivs inget värde i Frankrike, enligt Nina. Den franska goda smaken vs. försvagad modersmålssjälvkänsla.
Ninas osäkerhet är erfarenhetsbaserad; inlärd av parisarna: ”I Paris blir man förnedrad, sade Nina. Man blir förnedrad i skolan, man blir förnedrad på jobbet. Man blir förnedrad i metron…” (s.174) . Nina stör sig i sin tur på ny-parisaren Nikita, att han alltid är hemma; så pass att hon inte kan tänka, inte jobba. När Nikita frågar Nina vad franska ord betyder, svarar hon att hon inte vet, men i själva verket är hon osäker på ordens betydelse.
Nikita och Nina – och läsaren med dem, tumlas fram och tillbaka mellan platser, tidpunkter och språk: Svenskan varvas med franska, tyska, engelska – samt ryskan med dess kyrilliska bokstäver som jag inte förstår. Det man inte vet lider man inte av?
Nog kan jag leva med att inte få läsa Chodasevitjs dikt om hur miljön påverkade honom. Raderna med kyrilliska skapar luft – och jag gillar luftiga texter. Var går gränsen mellan luftighet och desorientering? (Om jag inte förstod franska, engelska och tyska? Om jag vore emigrant i Ryssland?)
Emigranter ”lever i Paris som på vinden till ett femstjärnigt hotell. De har glömt ryskan men aldrig lärt sig franska”, citeras Janovskij (s. 236). Nina och Nikita är båda besvikna på ”hotellet Europa”, men felen hittar de hos varandra: Nina kan inte tänka och jobba pga Nikita, som i sin tur anser att Nina är orsaken till att han aldrig kommer in i det franska samhället. Hur skulle hon, som också är på vinden, kunna bjuda in honom i de fina salongerna därinunder? Nina stannar på franska vinden medan Nikita flyttar till vinden Bryssel och blir besviken där. En öppning finns i den ärvda lägenheten i Nice.
Oavsett tid och plats, känns miljöerna vid första anblicken ”vanliga” för att plötsligt avvika från normen, t.ex beskrivningen av Nice: ”Jag såg på folk som åkte jetski […] Det var vanliga människor. […] jag gick förbi en handikappnedfart till den steniga stranden, där solbrända krymplingar…” (s. 257-258). Det är inte första eller sista gången ”krymplingar” beskrivs som miljöinslag.
Nina gläds inte åt mycket, men dock skiner hon när hon ser funktionsnedsatta i parisermiljön. ”Det är i avvikelsen som man är människa”, menar Nina (s. 297). Alla är ”krymplingar” på ett eller annat sätt, enligt henne. När vi ser avvikelser/sårbarhet hos andra (rörelsehinder, psykisk ohälsa etc.) känner vi oss starka, mindre sårbara, mindre ensamma? Nina tog hand om den hemlösa Nikita, botade hans hemlängtan (som hon kallar stockholmssyndromet). Kände hon sig starkare?
Fråga bokologen 