En musiklärare hittar unga talanger och coachar dem med deras föräldrars goda minne; han månar om barnen – och föräldrarna.
Barnen har det svårt hemma: Agnes har en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar, Miikas pappa är död och hans mamma är sjuk, Kristians mamma är förlamad och vårdas i hemmet av pappan. Barnen behöver en närvarande vuxen och musikläraren finns där för dem…
Smirnoff skriver i tredje person, växlar mellan musiklärarens- och ett av barnens synvinkel. Berättaren är alltid allvetande, avslöjar vad karaktärerna tänker.
Skildringen av barnen känns förställd, ungefär som när vuxna skådespelare spelar över när de gestaltar barn: Agnes hatar sin mamma från späd ålder (men ett litet barn älskar ju sin förälder oavsett vad den gör…) Agnes mamma känns som styvmamman i musikalen Annie (elak på disneyhäxevis) och jag tvivlar på rimligheten i att en plastpappa kan vara förälskad i Agnes mamma och överse med en sådan konstant elakhet.
Situationen som sådan beskrivs dock trovärdigt i Sockerormen; pedofilen har legitimitet att umgås med barn (är deras lärare), är förtroendeingivande, omtänksam, hjälpsam, uppmuntrande – och skuldbelägger barnet, som saknar skyddsnät och är därför lätt att komma åt.
Jag tyckte mycket om Smirnoffs Jag for ner till bror men Sockerormen känns inte lika trovärdig. Bra berättelser behöver inte vara sanna, men de ska kännas sanna.
Fråga bokologen 