En familjeflickas memoarer (1958/1968) av Simone de Beauvoir

Underhållande läsning om Simone de Beauvoirs uppväxt i Paris och sommarloven på släktingars slott. Det är särskilt givande att läsa om de tidiga barndomsåren.

Som barn blev hon bekräftad av sin pappa. ”Simone har ett manligt intellekt”, uttryckte han ofta till omgivningen som därför lyssnade på henne (s152). Normalt skulle barn inte höras, men Simone hade dispens tack vare pappan.

Simone beklagade sig aldrig som barn över att vara flicka (hade ingen bror, kunde ej se mäns privilegier). Däremot beklagade hon sig över att vara barn och måltavla för vuxnas förnumstighet ( ”Barn älskar nötter” sa en vuxen som såg henne äta nötter ((s.76)). Författarinnan återger många roliga anekdoter om vuxnas charader (Hennes mamma hävdade att bebisar kommer från anus).

När Simone lekte skola med sin lillasyster njöt hon av att lära henne saker – inte av nöjet att imitera de vuxna. Tidigt visste hon att hon skulle ägna livet åt intellektuellt arbete, inte att ”få barn som i sin tur skulle få barn det var ju att börja om med samma gamla tråkiga trall i det oändliga” (s.164).

Kapitlen om Simones ungdomsår tycker jag är mindre intressanta, eftersom jag nyligen läst en mer uppriktig version av ungdomstiden i hennes De oskiljaktiga (som skrevs 1954 men gavs ut postumt 2021). Denna handlar om vänskapen mellan henne och den jämnåriga Andrée/Zaza, som även skildras i memoarerna, men i dessa nämns inte Zazas ”slavarmband” och moderns makt över Zaza uttrycks mer mellan raderna. Den stora behållningen i memoarernas ungdomskapitel är att läsa när Simone träffar Jean-Paul Sartre och hennes första intryck av honom.

Jag rekommenderar att läsa En familjeflickas memoarer, men när du kommer fram till ungdomsåren kan du med gott samvete gå över till De oskiljaktiga som ger en ocensurerad version av hennes ungdom.