Valpen Flush ges till den unga poeten Elizabeth Barrett (1806-1861), som bor med sin far i ett fint kvarter i ett fattigt London. Hon är sjuk (deprimerad), går aldrig utanför dörren.
Flushs sällskap får Elizabeth att må bättre, får henne att kliva ur sängen och promenera med honom i Regents park. En dag går hon dock på promenad utan Flush…och så småningom introducerar hon honom för mannen hon älskar… Flush känner sig tillintetgjord.
Mestadels berättas historien ur Flushs perspektiv och ibland ur Elizabeths perspektiv (utdrag ur autentiska brev där hon skriver om sin Flush).
Detta är ingen Lady och Lufsen-historia; det finns en befogad oro att Elisabeth ska välja bort Flush (djur väljs ofta bort vid livsförändringar), vilket håller mig på halster under läsningen.
Flushs och Elizabeths ordlösa kommunikation uttrycker kärlek, svartsjuka, besvikelse, frustration, men aldrig lögn (lögner kommer med ord, vilka distraherar människor från att tyda kroppsspråk – desorienterar dem).
Du behöver inte vara hundägare för att älska boken; den har många bottnar. I fonden av Flushs hundliv finns Elizabeths kärlekshistoria samt en inblick i den rika 1800-tals kvinnans livsvillkor.
Fråga bokologen 