Om samiska barn på internatskola (obligatorisk nomadskola från 7-års ålder) i 50-talets Lannavaara och om hur de sedan har det som vuxna, efter att ha blivit misshandlade psykiskt och fysiskt under skolåren. Alla tiger de om sina trauman, men när husmodern (”extramamman”) – den värsta av plågoandarna – dyker upp igen på 80-talet, får tigandet sitt slut.
Laestadius hoppar mellan 50- och 80-talet, skriver alltid i dåtid, vilket leder till en stor användning av pluskvamperfekt (de hade gjort…hade valt…hade känt…hade bett), som gör berättandet distanserat. Jag föredrar presens, som ger en känsla av att det händer här och nu (de gör… de väljer… de känner) , ger en omedelbar närhet.
Boken är baserad på verkliga händelser, är klart läsvärd, men jag blir dock inte lika berörd av Straff som jag blev av Laestadius Stöld, som handlar om hatbrott mot renar/samer. Kanske beror det på att Straff följer flera personer medan Stöld bara följer en.
bokologen.se 