19-åriga Lucy, även kallad ”Flickan som passar barnen”/ ”Lilla gästen”, försöker acklimatisera sig i sin au-pairfamilj i New York. Hon har hemlängtan, men tänker aldrig återvända till sitt hemland Antigua Barbuda i Karibien; hon är arg på sina föräldrar (vägrar att öppna moderns brev – lägger dem på hög). Läsaren får veta varför allteftersom. En fängslande läsning.
Trots de stora skillnaderna mellan miljöerna stöter Lucy på likheter: Mamma Mariah i au-pairfamiljen liknar ibland hennes mamma och aupairpappan påminner om vissa män hon mött hemma. Det är intressant att läsa Lucys jämförelser, hennes iakttagelser och reflektioner om omgivningen:
Mariah ogillar Lucys bästa vän Peggy och Lucy avskyr Mariahs bästa väninna Dinah (respektive vän liknar någon de mött tidigare i sina liv). Lucy har svårt att bli förälskad, men Mariah är förälskad i sin man, älskar förbehållslöst.
Mariah älskar påskliljor medan Lucy hatar dem; som barn tvingades hon deklamera en dikt om påskliljor som inte ens växer i Karibien. ”…där hon [Mariah] såg vackra blommor, där såg jag [Lucy] sorg och bitterhet. En och samma syn kunde få våra ögon att tåras, men våra tårar hade olika smak”.
Frågan är om Lucy och Mariah kan fortsätta tycka om varandra trots att de har olika smak (smaker präglade av att Lucy är slavättling från en engelsk koloni och Mariah är vit amerikan).
Läs Lucy! Levande kvinnoporträtt på fylliga 156 sidor.
bokologen.se 