En nyskild kvinna, vars barn är utfluget, flyttar från staden till landet, flyttar ensam in i ett hus vid havet och tar jobb på sin brors sjökrog, skaffar sig nya bekantskaper: brorsans flickvän, brorsans ex, brorsans ex:s bror…
Kvinnan tänker tillbaka på livet som varit, minns inte samma saker som sin bror – eller sin exmake – och bär även på motstridiga minnen inom sig själv: Varför reste hon egentligen aldrig till Singapore?
Författarens annorlunda sätt att skriva dialog fungerar väl, får berättelsen att flyta. Dialogen – och texten i sin helhet – innehåller många negationer (inte…inte…inget) och motsägelsefulla beskrivningar (en man ”bär en vacker, urtvättad flanellskjorta”).
Författaren använder oväntade liknelser: I kvinnans brors ögonbryn ”växer enstaka grova strån som tentaklerna på djuphavsfiskar”. Hans mycket yngre flickvän ser ut som en muräna; hon ”saknar flera tänder, underdelen av hennes käke är insjunken…”
Jag blir full i skratt av författarens livliga språk, välöversatt från tyskan av Jesper Festin. Språket är vackert, klär ett existentiellt och klokt innehåll. Jag kommer alltid att minnas läsupplevelsen av Hemma!
Läs Hemma!
bokologen.se 