”när ord är som viktigast
darrar de
sänder en sista signal
just när de ska sägas
du känner det i halsen
bröstgången
en mening som aldrig kan slås fast
prövas slutgiltigt
markeras laddas passas in
läggs ut…”
(ur dikten ”Viktiga ord” i Viktiga ord ((s.20.))
När ord är som viktigast sammanvävs de samtidigt som de klyvs och vägs, berättar diktjaget vidare. Dessa motstridigheter gestaltas typologiskt i form av felslag ( ”jag hhhhh/jj!”…) samt i plötsliga versaler, vilket skapar en stegring genom dikterna. En dikt heter ”Svindel”, men titeln placeras sist istället för först – framkallar svindel.
Kempe-Bergmans dikter får olika liv beroende på läsarens perception: Vad innebär det att ”fångas fri”? Bli fri genom att fångas/ bli fånge när jag är fri? Läsaren känner och väljer.
Diktjaget/alla går genom år, inte under. Tiden gör stora händelser små. Det gäller dock inte händelsen när Saturnus och Jupiter sammanstrålade på himlen för 2000 år sedan i en betlehemsstjärna.
I dikterna gnistrar och glimrar livslust till i diktjagets steg, i dörrars handtag, tunnlar, länkar och ord: leder till mening. Dock tenderar diktjaget att se tecken på meningslöshet (”allt är onödigt”), kämpar mot det. Lust och mening kan inte framtvingas; de dyker oanmälda upp i glipor i det kontrollerade.
Oväntade ordbilder glimmar till (”röd vit blå förlossningsfärgerna”), gör avtryck i mig. Jag gick in i en dikt och kommer ut flera dikter senare, rörd och tröstad av orden (”himlen en karta […] det första havet”, ”kroppshimlen”, ”kroppar som bibliotek”…).
”lär dig gå på akilleshälarna…” ( s. 74).
Läs Viktiga ord!
Tack Matthis Kempe-Bergman för att jag fick läsa 🙏
bokologen.se 