Tara vaknar varje morgon upp till en ny 18:e november och plågas av att det bara är hon som upplever upprepningen; hennes livskamrat upplever den inte. Tara förklarar för livskamraten var dag att tiden är trasig.
Tillsammans försöker de var dag ställa tiden till rätta, men det är svårt när endast Tara minns alla repriser av 18:e november och livskamraten måste lita på Taras vittnesmål i en till synes vanlig värld där tiden tickar på.
Tara är borta från livskamraten i hundratals 18:e novembers, men han uppfattar ändå inte hennes långa frånvaro, tror att hon bara varit till Paris och vänt. Det är kusligt.
Livskamraten vill hennes bästa, men gör han hennes bästa genom att försöka få in henne i sin tidsbana? Är hon galen eller håller hon på att bli? Vad händer?
Tara söker tröst i natthimlen: ”Det är något tryggt med himlen. Den är inte som böcker och blomkrukor […] Det finns inget att göra. Den är pålitlig. Den förändras inte. Jag kan inte påverka den, och jag kan inte förstöra den…” (som hon kan förstöra böcker och blomkrukor). Språkdräkten är vackert enkel – klär en skönhet som Balles berättelse.
Flera bloggare föreslår Balles bok för de som gillade Väggen av Marlen Haushofer och jag instämmer; det finns likheter: I båda böckerna står det en osynlig ogenomtränglig vägg mellan huvudpersonen och hennes omvärld. Tara har viss kontakt med andra levande, men är ensam i sina tankar. ”Jag önskar jag kunde bjuda in Thomas [livskamraten] på festen, men det finns 256 dagar [18:e novembers] att berätta om”, tänker Tara (det är för mycket att ta igen).
Det är inte enformigt att läsa 18:e novembers eftersom de ändå ter sig olika. Läsaren är medberoende desorienterad, inges ibland känslan av att kunna lösa gåtan. Det är en stark läsupplevelse, första delen av sju (!) – och del två kommer ut på svenska lagom till den 18 november i år. Ska läsa den!
Läs Om uträkning av omfång 1!
Översättning av Ninni Holmqvist
bokologen.se 