Harald liknas vid en golden retriever av berättarjaget som en gång var tillsammans med honom. Nu sitter berättarjaget på en flygplats och väntar på att han ska landa efter att han tillbringat sex veckor på behandlingshem.
Berättarjaget väntar inte ensam; vid sin sida har hon Haralds mamma som vill ta honom hem till sig, medan berättarjaget vill ta honom hem till Stockholm. De utbyter idel giftigheter i väntan på Harald. (Om skönlitteratur hade Bechdeltest skulle denna bok inte leva upp till kriterierna två kvinnor talar med varandra ((1)) utan att tala om en man ((2)).
Jag har svårt att leva mig in i berättelsen, trots att den är välskriven och handlar om komplexa relationer, missbruk och medberoende. Jag förstår mammans väntan, men berättarjagets förblir ett mysterium, trots hoppen bakåt i tiden om när hon och Harald var ett par (kanske beror det på att jag inte känner hans charm?).
Det finns i boken endast ett perspektiv och det är jagets. Jag har svårt för berättelsens jag som saknar förmågan att se saker ur andras perspektiv (ifrågasätter att Haralds mamma sover över hos sin son och inte på hotell när hon hälsar på i staden…). Jag förstår inte berättarjagets hat mot Haralds mamma; det känns oproportionerligt stort, gör mamman till stereotyp elak svärmor.
Haralds mamma är en intressant berättelse men jag saknar kemi med karaktärerna.
bokologen.se 