Emilie är utbränd och tar sin flykt från storstadens larm till barndomens ödemarker, men där huserar ett sektliknande sällskap som hon först studerar på håll, för att senare studera allt närmare…
Det är spännande att läsa Emelies studier av det udda sällskapet – och spännande att läsa dess medlemmars vitt skilda bakgrundshistorier i jag-form, själfulla och tänkvärda, med tydliga egna röster. Ett gemensamt drag för medlemmarna är att när de levde ute i samhället hade de potentialer som de schabblade bort. I sällskapet får de komma till sin rätt igen.
Stacken är en solskenshistoria om svikna människor som sluter sig samman, men det är mycket som är muggigt (en av medlemmarna har fötts in i sekten och aldrig gått i skola, aldrig pratat med jämnåriga…).
Humor tar udden av berättelsens mörker. I mötet mellan medlemmen Låke och ”Utanförs”- Emelie synliggörs sällskapets udda kultur: ”Kaffe ville Låke gärna ha. Han tog även fram en förpackning kakor från det svala tälthörnet där jag [Emelie] förvarar maten, det där det alltid är skugga. Han frågade inte om lov. Jag har noterat att han tackar marken för varenda myra, men mig har han aldrig tackat för nåt…” (s.248).
Sällskapet vurmar för djuren och naturen, drar det till sin spets. Det vänds på stenar under berättandets gång och historien kompliceras, skruvas till.
Läs Stacken! En mustig roman i skrönans skrud.
bokologen.se 