När Ronjas pappa dricker kan Ronja inget göra: Om Stargate är stängt går han till Venner (som borde heta Fiender) och annars finns alltid Kiwi (Ica). Den 1:a december är pappan nykter; han har fått jobb som julgransförsäljare.
Läsaren bär barnets hopp inom sig berättelsen igenom. Det är ingen tröstlös historia; det finns gott om goda själar. Dialogen mellan människorna är varm och rolig, känns autentisk. Språket är vackert, poetiskt: ”Han [pappan] kallade oss Ronja Rövardotter och Melissa Moonlight, han kom genom dörren och sa: Var är min Rövardotter och mitt månsken? – Här, sa vi då. Vi sitter bara här och äter Havrefras” (s.20).
Stargate får mig att tänka på Astrid Lindgrens Sunnanäng (om fattighjonsbarnen som får jobba åt den snåle bonden i Myra mot ”kost” och logi. De fryser, svälter, blir slagna men hoppas ändå på bättre tider). Då var det ”för länge sedan i fattigdomens dagar” men Stargate är här och nu i det rika välmående Norge. (Dock är samhället inte starkare än sin svagaste länk).
Sunnanäng gör ont, men Stargate gör ondare; ”Kung Alkohol är en hård herre”, konstaterar vaktmästaren på Ronjas skola. Att man sviker dem man älskar mest, för exakt ingenting.
Stargate borde läsas i skolorna. Den är sorglig, men många barns jular är sorgliga och denna berättelse bekräftar deras verklighet. Kanske vågar de berätta för någon om hur de har det. ”Men jag orkar inte med att folk ska se saker och säga saker om saker. Det orkar jag inte med. Jag orkar inte med att de ska tänka på saker och komma ihåg saker och veta saker,” säger Ronja till vaktmästaren.
Stargate är ingen barnbok utan en universell bok, som passar alla åldrar och människor. Läs den! Ge bort den i julklapp!
Översättning: Marie Lundquist
bokologen.se 