Berättelsen handlar om att frigöra sig från sin mor – men Annie Johns mor hinner före, frigör sig burdust från sin dotter. Deras nära kärleksfulla relation blir ett minne blott.
Innan frigörelsen brukade Annie be sin mamma om att få titta på sina babysaker, få höra mamman berätta om hur hon var som baby. Annie behövde berättelsen; hennes 12-åriga kropp var under förvandling. ”Absolut inte! Vi har inte tid med sådant längre”, avvisade mamman henne.
Det är tänkvärt hur frigörelseprocessen mellan förälder och barn ser olika ut beroende på omständighet och tidsepok: Annie/författaren Jamaica (f.1949) växte upp på en liten karibisk ö, där det hände att barn dog, där hennes pappas ex-fru fysiskt ville skada henne och hennes mamma (men inte pappan…). Det är en plats där det är bäst att växa upp snabbt.
Annie projicerar sin avvisade morskärlek på flickor i klassen, stjäl pengar från mamman för att köpa gåvor till dem – ljuger mamman blå. Annies personlighet provocerar mig; hon skryter om hur smart hon är, speglar sig i ”dumhuvuden” och är klassens ordningsman…
Det stör läsupplevelsen att jag inte gillar hennes personlighet: Jamaicas språk är lika vackert som i Lucy (1990), som var en av de bästa böckerna jag läste i somras, men jag behöver tycka om barnet jag läser om.
”Vad jag skulle ha älskat min mor om jag hade känt henne då [när hon var barn]. Att vara i samma ålder som någon som var så vacker, någon som redan då älskade böcker, någon som kastade stenar på aporna i skogen”, tänker Annie.
Har jag mindre tolerans för barn-karaktärer än vuxen-karaktärer ( barn är världens hopp) eller är det kanske självgoda gestalter i allmänhet som stör mig?
Översättning: Madeleine Reinholdsson
bokologen.se 