Om Grönland vore ett land skulle det ha den högsta självmordsstatistiken i världen (s.165). Den outtalade oron för självmord hänger över människorna: När någon inte kommer hem avtalad tid förflyttas tankarna direkt till självmord. En student blir av med sin studentlägenhet efter sitt självmordsförsök (”…det är väldigt jobbigt för vaktmästaren att hitta döda människor i lägenheterna…” (s.179)).
När någon väl tar sitt liv läggs locket på. Det är ingen idé att tala om det; det är som det är. En ung grönländsk kvinna väljer dock att nysta i sin flickväns kusins självmord. Hon pratar med anhöriga och läkare, försöker förstå. Har kusinen utsatts för övergrepp? Är det frånvaron av solljus? Är det den psykosociala miljön?
Det finns ett vi (grönländare) och dem (danskar), där de senare innehar auktoritetsposterna (läkare) och tolkningsföreträde. Framtiden sägs finnas på det danska fastlandet, men den grönländare som söker sig dit möts av nedlåtande attityd, känner mindervärde, tittar kanske för djupt ned i glaset.
Den unga grönländskan pendlar mellan Grönland och Danmark, trivs ingenstans, kan inte bygga upp sitt liv någonstans. Kroppsodörer ackompanjerar pendlingen över havet:
”Jag vaknar till lukten av ruttet ägg. Jag känner smaken i munnen och dricker snabbt av min läsk. Maten står på mitt bord och jag ser att andra redan ätit upp. […] I ena änden av formen ligger två potatisar och mellan dem finns en liten korv. I andra änden ligger det lite sladdrig spenat. Det ser ut som en kuk och kulor och könshår som färgats av grönt. Jag lyfter upp formen och luktar lite på den. Jag hör ett rungande skratt från sätet framför mig. Plötsligt ser jag [grönländskan] Navaranas vilda ögon mellan sätena. ”Det är jag som har pruttat”, säger hon (s.52). Prutten besvärar dansk som grönländsk, är ett slags motståndshandling.
En tänkvärd inblick i en övergiven avkrok av världen. Läs!
bokologen.se 