Den danska 33-åriga Harriet lämnar in sina små barn på barnhem 1942 för att åka ned till Hitlertyskland och hjälpa till med uppbyggandet av det tredje riket. Hon är full av förväntan över att få se sin idealstat inifrån, se det land som hennes make stred och dog för.
Harriet flyttar in hos makens högt uppsatte vän och dennes danska fru i München. (Han är stationerad i Krakow ((Auschwitz)), men kommer hem på permissioner). De har slavarbetare hemma, vilket Harriet har svårt att förlika sig med. Hon konfronteras med fler och fler saker som får hennes bild av idealstaten att krackelera.
Boken är skriven i ett enda oavbrutet stycke: en medvetandeström på högtryck i jag-form. ”Jag måste få veta vad som har hänt. Veta var Ludmilla är. Jag har inte hört Klaus komma förrän han står precis bakom mig. Alles in Ordnung. Tut mir leid att Ni skulle behöva uppleva den obehagliga olyckshändelsen…”
När du väl kommit in i strömmen är det svårt att pausa; det finns inga gränser för vad som händer, vad som kan hända. Berättelsen är fiktiv men känns autentisk; den baseras på författarens efterforskningar och är granskad av kunniga. Källförteckning finns.
Läs Intill vanvett, intill döden!
Översättning: Helena Hansson
bokologen.se 