1991 börjar Saga på Södra Latins gymnasium. Hon är ett år yngre än sina klasskamrater och ser dessutom yngre ut än sin ålder – men tar sig trots det in på Stockholms uteställen, där hon träffar på vuxna män som ”Stockholms vackraste man” och ”Regissören”.
Saga blir besatt av ”Stockholms vackraste man” (som är mer än dubbelt så gammal). Kanske kommer besattheten av att hon saknar en pappa (”När jag var liten trodde jag att Yves Saint Laurent var min far…”). Kanske är hennes besatthet existentiell (ett försök till mening och mål – en avståndsförälskelse som spårar ur när den blir fysiskt uppnåelig).
Saga är både skör och stark, ingen rödluva. Hon är stark bland jämnåriga, men svag i en kontext där hon saknar erfarenhet: Saga tror att hon dissas av ”Stockholms vackraste man” på grund av sina personliga brister och fel. Hon förstår inte att han i grunden är trasig som raggar på henne – en 15 åring (och att som 35 åring ha en affär med en 15-åring är en social katastrof…).
Sagas berättelse utspelas under åren 1991-1999 när rädslan för hiv är överhängande, när övergrepp sker men inte kallas vid dess rätta namn. Mobiler finns men många vägrar initialt att ha dem; de vill inte bli nådda jämt. (Utan mobil finns det hopp om att någon kan ha ringt till ens stationära telefon när en är ute ((dock har inte ”Stockholms vackraste man” Sagas nummer…))
Ramqvist kontrasterar effektfullt hemska händelser i världen med händelser ur Sagas liv (Dödandet i Rwanda kontra en middag med ”Stockholms vackraste man”). Ibland blir det absurt – ibland tydligt att lidande tar sig olika former.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna roman; den väcker många tankar. Det är andra gången jag läser den (10 år sedan sist) men ändå känns läsupplevelsen ny.
Alltings början är som en syster till Jävla karlar av Andrev Walden; Alltings början innehåller också jävla karlar – och allvar blandas med svart humor.
Läs Alltings början!
bokologen.se 