En 28-årig svensk museipraktikant i Madrid vill tillhöra en grupp snygga unga utlandssvenskar och är beredd att gå långt för att få höra till.
Museipraktikantens motiv känns svagt – jag har svårt att förstå hennes fascination för flärd (Vad är en Tom Ford-kostym? Missonipyjamas? Balenciagaklänning?). Romanen är som ett mode-/resereportage där det i efterhand tryckts in en handling. En genuin berättelse saknas.
Jag tyckte om Eklunds självbiografiska Det är 1988 och har precis börjat snöa; där har han en historia att berätta – och hans språk skapar klara bilder. I Gruppen störs jag av aparta formuleringar som ”Huden flagnar och fjällar som färska wienerbröd”.
bokologen.se 