… är städerskan Maja Ekelöfs dagboksanteckningar (1953-69), olovligt skrivna på olika skrivmaskiner i kontorslandskapen hon städar nattetid. Hennes verk är en bedrift men inte ett underverk; hon hade redan förmågan och självförtroendet att skriva (hon läste på kvällsskola och skrev insändare till tidningen).
Av dagboksanteckningarna framgår att hennes fem barn är arbetande tonåringar/unga vuxna, varav en ännu hemmaboende. Ekelöf skriver mycket om sönerna och i förbifarten om dottern Britt (kanske för att hon är självgående).
Ekelöf nämner inte barnens far, vilket utgör en drivkraft i min läsning: Var är han? Jag söker sida upp och sida ned utan svar.
Ekelöf kommenterar samtida världshändelser:
…för att i nästa andetag kommentera lokala händelser som t.ex. en explosion på en fabrik i Karlskoga. Ämnen avhandlas och växlar snabbt, (som det ofta gör i dagböcker).
Ekelöf förebrår sig själv när hon klagar över sin livssituation: ”Tänk att jag som inte svultit en enda dag i mitt liv är så trött på grå fattigdom. Det är så trist, det är så tråkigt att vara fattig” (s.93).
Grå fattigdom innebär att ha dåligt samvete för att en klagar, att en unnar sig något onödigt – och att ens kropp slits ut och inte håller så länge som den behövs i arbetet. Stress. Oro. Otillräcklighet.
Med sitt sällsynta perspektiv (50-årig städerska på 50-60-talet) är Rapport från en skurhink ett tänkvärt tidsdokument.
bokologen.se 