Hemma i byn sticker berättarjaget ut med sitt bokintresse, men han hoppas hitta likasinnade i Stockholm, där han har ett ankare i en gammal gymnasiekompis som jobbar på bokförlag.
På vacker dialekt berättar han om att komma från glesbygden till storstaden: ”Dom skulle ha betalt för att hänga jackan in, det var motorcykelklubben som stod i garderoben och tydligen dit pengarna gick men jag hade ingen jacka utan Helly Hansen…”
Det vackra sitter i ordföljden när partiklar och pronomen senareläggs i satsen (”hänga jackan in” eller ”Att böckerna ätit det sista grå av hjärnan min”)”. Det är ordkombinationer som värmer.
Stockholm blir inte som han har tänkt sig; det finns en kulturell språkförbistring: En bartender säger ”fan vad ni super” utan att flina. En författare börjar nästan grina när berättarjaget tolkar dennes bok ”fel”. ”Det är inte en bok om filosofen, det är en bok om tiden!” säger författaren till berättarjaget.
I interaktion med andra byggs berättarjagets ”stadsspråk” upp till att mer och mer likna ”storstadsspråket”, Han blir tvåspråkig både kulturellt och bokstavligt.
Han umgås med skönlitterära texter (Bernhards, Mondianos, le Clezios, Flauberts och många fler) vilka blir lika närvarande i Timanders roman som Timanders egna karaktärer och väcker mina gamla läsminnen till liv. ”Nu går sista visan, dig vill jag sjunga för, vi behöver varandra, du och jag och de andra som står utanför…” är Carl Antons ord som jag inte hört sedan min mormors tid.
Läs denna vackra och tänkvärda roman om att bryta upp gammalt och nytt.
bokologen.se 