”min mamma var rolig och nu är hon död/ så ingen får någonsin skratta igen/ absolut ingen men allra minst jag/ allra minst allra minst/ jag har blivit allra minst/ en råtta som saknar sin mamma/ den råttan blir aldrig nåt annat/ än allra minst allra minst/ det finns ett skratt som alla minns/ och det skrattet tillhörde mamma
mammas ögon log som mina/ men mina är röda och hennes var fina/ jag börjar få skrattrynkor samma…” (”Allra minst”, s.44).
Rörande dikter på rim om diktjagets mamma som är samma som diktjaget självt med ”skrattrynkor samma”. Diktens jag är också en mamma och väntar en dag samma öde (döden) som sin mamma. En dag diktar också kanske diktjagets barn i sina tankar/i skrift om diktjaget i hennes frånvaro…
Diktjaget är en nybliven mamma, behöver sin mammas stöd (”ärligt den som castade måste varit sjuk eller hög/när han gav mig rollen som mamma/ och dig [min mamma] rollen som död”). Dikterna brister ut i ett slags humor när förtvivlan är som värst – och ibland kommer sjok av mulna minnen (”du [mamma] hade hittat brev under madrassen…).
Dikterna växlar mellan det nära du-tilltalet och det mer distanserade tredjepersonsperspektivet och följer således sorgens ojämna kurva. Alla dikter är vackra, visar olika delar av en sorg.
Läs Samma, mamma!
bokologen.se 
Samma mamma ska jag läsa men jag har velat vänta tills jag kan få den på normalt lån så jag inte behöver känna mig jäktad. Tack för påminnelsen! Det får ju inte bli bortglömt.
GillaGillad av 1 person
Ja man vill inte känna sig jäktad när man läser dikter. Dock är boken tunn och dikterna hör samman som i en berättelse
GillaGilla