Tonåringen Tues dysfunktionella familjeliv från Om det skulle komma någon förbi fortsätter in i uppföljaren En dag kommer vi att skratta åt det. Pengar är dock inte längre ett bekymmer, men hans mor har skaffat sig en älskare och har planer på att lämna hans far. Tue är den ende som vet om detta i bokens början när mor och far firar bröllopsdag med glasstårta, ljuskanoner, familj och släkt.
Hot om uppbrott i ett dysfunktionellt äktenskap är för tunt att bygga en roman kring och Korsgaard fyller ut romankostymen med äckligheter (skit piss sperma – ofta samtidigt), vilket gör karaktärerna till stereotyper som ”Morran och Tobias” – bedövar mig från att känna.
Jag gillade Om det skulle komma någon förbi; den hade en tydlig intrig – var ibland äcklig, men inte bara för att. I den fanns hopp om ett bättre liv efter en hemsk barndom, men efter En dag kommer vi att skratta åt det känns det inte hoppfullt. Jag avstår tills vidare från att läsa fortsättningen Man skulle kanske ha varit där.
Översättning: Helena Hansson
bokologen.se 