När Hang Kang (f.1970) var barn hörde hon vuxna viska med varandra om den massaker hennes lands regim utförde 1980. Hon minns också ett besök mitt i natten av muskulösa män med ficklampor (”De här männen kommer från fastighetsmäklaren”, förklarade hennes mamma, iklädd pyjamas).
I Levande och döda skriver Kang om den sydkoreanska regimens massaker ur olika personers perspektiv: en 15-årig pojkes, en mors, en redaktörs, en fabriksarbeterskas, en students. Kang hoppar från 1980 till 1990, 2002, 2010… alltså till tidpunkter där själva massakern är över, där traumat tagit en annan form, där de döda är levande och de levande är döda.
Frågan är hur ett trauma som detta ska kunna läkas; de brott som begicks är oförlåtliga. ”Jag förlåter ingen och ingen förlåter mig”, säger en fabriksarbeterska 2002. Genom deltagandet i en fredlig demonstration 1980 försökte hon försvara sina och andras rättigheter men misslyckades, utsattes för tortyr och ”överlevde”.
Det är smärtsamt att läsa om personernas livsöden, men minnen av personernas medmänniskor mildrar och allt medmänniskorna gör för personerna gör läsningen hanterbar: ”Vi lindade själva upp svepningen och polerade vartenda ett av hans ben. Jag var rädd att kraniet skulle bli för mycket för hans mor så jag tog mig snabbt an det och polerade tänderna en efter en…”, berättar en medmänniska.
Jag kände inte till massakern i Sydkorea, men nu vet jag och lägger med vördnad detta minne bland mina andra minnen om brott mot mänskligheten som jag fått via litteraturen, via författare som Sofi Oksanen och Svetlana Aleksijevitj. Kang skriver lika bra som dem, om inte bättre.
Kangs språk förblir vackert trots tungt tema: ”Så när man tänker efter var det inte förrän vi krossades som vi bevisade att vi hade en själ. Att vi i själva verket var människor gjorda av glas” (s.153).
Läs Levande och döda! Jag kommer läsa mer av Han Kang.
Översättning från engelska: Eva Johansson (2016)
Översättning från koreanska till engelska: Deborah Smith
bokologen.se 