Karl får veta att han är döende, verkar inte ha något emot att dö och tar inte illa upp när hans vårdare skämtar om döden. Han väntar.
Språket målar och texten flyter (”Väntrummet luktade kaffe, handsprit och något odefinierbart som Karl bestämde sig för att kalla ’kommunal uppgivenhet.’”). Författaren skriver väl.
Texten är på nitton sidor och indelad i tretton kapitel med rubriker som ”En kropp som vägrar ge upp”, ”En sup i dödens väntrum”. Dessa kvarglömda byggnadsställningar borde bort; de avslöjar.
Berättelsens allvetande berättare förklarar hur Karl tänker, täpper till utrymmet mellan raderna och hindrar egen tolkning. Berättaren behöver inte vara allvetande; det förekommer mycket dialog som avslöjar tankar och kan öppna upp för tolkning.
Tema döden är outtömligt – jag tröttnar aldrig på att läsa om det. Dock skär sig sättet läkaren lämnar besked till Karl om att han snart ska dö mot min erfarenhet av att stå bredvid när ett sådant besked ges en anhörig. Karls läkare känns således inte trovärdig.
För att galghumor ska bita på mig måste det finnas en smärta (att Karl har kvar att ge, vill ställa saker till rätta och inte är redo för att dö…) men Karl lider inte av att lämna ett liv präglat av besvikelser.
Tack Gustav Brodin för att jag gick läsa. Bra språk och intressant tema. Fortsätt skriva!
bokologen.se 