Om att växa upp i skuggan av en nobelpristagare
Nathan Söderblom (vilken fick Nobels fredspris 1930) är alltings mått för sina efterlevande. I jämförelse med hans nobelpris bleknar deras bedrifter. Vissa av ättlingarna lider mer än andra (beskrivs som ”rörande” av övrig släkt), men alla ättlingar grämer sig.
Författaren, som är nobelpristagarens barnbarnsbarn, berättar i jag-form familjens historia och sticker då och då in brottstycken ur ett brev från sin mor, nobelpristagarens barnbarn. Det är ett effektivt berättargrepp; brevet väcker nyfikenhet medan jag-berättaren utvecklar och fördjupar familjesagan. Ofta tilltalar berättarjaget sin mor:
”Tänk att jag först efter din död får höra att ett par av mina äldsta kusiner som barn tyckt så mycket om sin yngsta moster att de uppfann ett adjektiv till din ära: lolig. Det betydde att man var som moster Lolo helt enkelt – någon som fick tillvaron att lysa upp. Själv hade jag inte hört det förut. Och om du själv hört det, vilket jag hoppas, så återgav du det aldrig. Det hade väl varit en förhävelse antagligen. Men hur rörande är det inte? ” (s.108).
Författaren redogör för sin gammelmorfars storhet och jag kommer in i ättlingarnas tänk (blir star strucked) och känner att jag skulle duka under om det vore min gammelmorfar…
Författaren nämner inga dåliga sidor hos gammelmorfadern, men denne tar all plats (vilket äventyrar andra familjemedlemmars existens). Det är skadligt med piedestal.
Texten är flerstämmig – levande; författaren citerar ur gammelmorfars och släktingars böcker och refererar till Bibeln, Strindberg, Kafka, Beckett, The Cure, Naipaul, Danius … Författaren har självironi och humor (t.ex i beskrivandet av en Curekonsert i ungdomen utan sina glasögon…).
Läs En inre angelägenhet! En angelägen berättelse.
bokologen.se 