Handlar om Gösta Ekmans liv i skuggan av den firade farfadern skådespelaren ”Det konstnärliga geniet”.
Texten består till stor del av utdrag ur den unge Göstas dagböcker 1963-1978. Dessa vittnar om ett destruktivt leverne kantat med självmordsförsök och skuldkänslor för närstående.
Gösta har behov av sina regissörers uppmärksamhet och upplever att andra skådespelare får mer regi än han. På Stadsteatern 1961 spelar han ping-pong i väntan på regi. ”Kanske kan man lära sig att bli bra i ping-pong”, skriver han sarkastiskt (s.29).
Dagboksutdragen varvas med Göstas frus (författarens) anteckningar om hans sista tid i livet – slutet på deras trettioåriga liv tillsammans. Det är vackert skrivet:
”Ibland tittar G. upp.
Som om han förstår vad man säger.
Han ser empatisk ut.
Som om han inte vill störa
genom att dessutom säga
några ord.
Blickarna räcker.
Och tilliten.
Att vi sitter där tillsammans
är stark nog.
Kanske aldrig varit bättre.
Tänker han.
Händerna rör sig inte.
De vackra händerna tar jag
ibland upp från täcket” (s.21.).
Texten löper i en smal spalt genom boken. Det blir luftigt och läsvänligt.
Läs ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till”!
bokologen.se 