När man inte vet mycket om sina förfäder får man rekonstruera deras historia genom arbetarlitteraturen. Denna gång har jag läst den första delen av Eyvind Johnsons Olof-svit:
Olof, 13 år, börjar 1914 att jobba som timmerflottare vid älven med uppdrag att skingra stockar som klumpat ihop sig och som hindrar andra stockars framfart. Olof är för klen för arbetet, men ändå behandlar de äldre arbetarna honom med respekt, något som han är ovan vid från tidigare arbeten.
Varje natt arbetar de med livet som insats. Det händer att arbetare faller i och försvinner bland stockarna för alltid. Ibland stryker någon med när de spränger loss stockansamlingar med dynamit. Deras liv liknas vid soldaternas i det pågående första världskriget.
Aldrig nämns döden – de säger bara till varandra: ”Bäst du tar hand om den [min klocka]. Ifall. Ifall man måste springa en smula är det bättre utan” (s.63).
Och trots att någons bror virvlat i väg för att aldrig hittas igen, grinar denna någon mot solen: ”nu kommer soln till Sverige”, säger han. ” Hon är grann idag. Grann, grann” (s.61). Han förnekar inte döden utan klamrar sig fast vid livet med sina ord om sol.
Jag föreställer mig deras tid som tyst utan modernitetsbrus, men blir snart varse att den präglas av ett annat slags brus: ”Älvbruset är ett tåg som går och går och aldrig kommer fram”, skriver Johnson (s. 55). Det ringer i öronen på timmerflottarna under dygnets alla timmar – även när deras arbetsskift är över.
Läs denna tänkvärda roman! Den rekonstruerar förfäders livsåskådning i en tid där man dog oftare i arbetsplatsolyckor eller fick förkortad levnad pga arbetsrelaterade skador.
bokologen.se 