En kvinna återvänder från staden till sin hemby. Anledningen till att hon en gång for från byn visas finnas kvar.
Det som har hänt och händer i byn gör mig berörd, ibland upprörd. Berättelsen bekräftar nidbilden av en by i glesbygd, vilket är lite trist (överraska mig).
Författarens språk är vackert; det förmänskligar byns omgivande natur: ”Svampen kom efter regnet jag såg de kalla kropparna stiga upp ur marken med sin fuktiga hud” (s.140) eller ”… den svullna månen klev rakt in genom fönstret, jag satte mig och såg in i månens slingrande blodkärl vad ville den mig” (s.207).
Jag stör mig dock på satsradningar som ovan; de fortgår under 288 sidor. När jag däremot läste novellerna i författarens samling Brorsan är mätt (2007) upplevde jag hennes satsradande som charmigt och att det tillförde autenticitet. Varje format kräver nog sitt språk.
Läs Hundnätter! Till syvende och sist är det en läsvärd återvändarroman på lekfull prosa.
Läs den inte om du just läst/sett Jag for ner till bror (2018) av Karin Smirnoff; berättelserna påminner om varandra.
bokologen.se 