Kincaid minns som 43-åring den gula klänningen hon hade på sig på sin tvåårsdag 1951 (!)
Hennes mor hade sytt den i inspiration av en reklam i vilken en vit tvåårig flicka bär en gul klänning.
Kincaid skriver i jag-form, berättar om reklamen för ”en särskilt fin och parfymerad tvål (en tvål som hon [hennes mor] inte hade råd med då men jag [Kincaid] har nu), och denna flicka i gul klänning med smock på framsidan av livet skapade kanske hos min mor en önskan att ha en dotter som såg ut så eller skapade kanske hos min mor en önskan att försöka få den dotter hon redan hade att se ut så. Jag vet inte nu och jag visste inte då”.
Författaren sticker in nuet i dået med hjälp av parenteser, håller sig nära nuet när hon berättar om dået; hon reflekterar över både nu och då samtidigt.
Det är sorgligt om Kincaids mor, som var svart, önskade sig ett vitt barn, men som Kincaid skriver: ”Jag vet inte nu och jag visste inte då”. (Kanske fanns det inte ens reklam med svarta i 1950-talets Antigua.)
Läs Biografi över en klänning (1992)! Ett tidigt barndomsminne med intressanta reflektioner.
Övers. Gun-Britt Sundström (2021)
bokologen.se 