Författarinnan M. (Maria själv?) försöker komma till en litteraturfestival i ett annat land men stöter på hinder (en inställd tågförbindelse när hon kommit halvvägs och att mobilen är död ”som en isvak”). Det är som i en dröm där man aldrig kommer fram till målet men hamnar på osannolika ställen (t.ex. en cirkus). M:s tillstånd påminner om herr K:s i Kafkas Processen – minus rättegång och att M. till skillnad från herr K. trivs med tillvaron.
Dock undviker M. att svara på frågor om sitt ursprung. Vid ett tillfälle tillfrågas hon även om sitt namn varpå hon uppger ett falskt; hon vill inte förknippas med ”vilddjuret” som härskar i landet där hon föddes och som hon tror sig till viss del var en del av (”och jag förstår om det gör att min erfarenhet är helt begränsad och att min berättelse inte inger något förtroende”, tänker M. s.11).
Berättelsen är skriven i tredje person, men Maria knyter ett närmare band till både läsare och huvudperson genom att ibland skriva ”vår M.” istället för bara ”M.” samt att inkludera läsaren med ett ”som vi vet” då och då.
Marias språk innehåller idel tidigare oanvända liknelser: ”Ett hotell dök upp av sig själv framför henne, som i en dröm där du inte riktigt förstår hur du lämnade till exempel landgången och hamnade i ett klassrum med skåp fulla av glasburkar med typiska saker som finns i naturen, bland annat en konserverad råtta som grinar skevt och uppgivet, exakt som din historielärarinna”(s.66). Jag älskar hennes oväntat komiska vändningar i språket. Ingenting skrivs heller av en slump; Maria kommer i ett senare skede komma tillbaka till den konserverade råttan.
Läs Flyktpunkten! En surrealistisk och vacker skildring av en människa i exil vars resa blir en flykt från författarskap och från känslan av att ha en pipande mus i munnen när man vill ryta som ett lejon.
Övers. Nils Håkanson (2025)
bokologen.se 