Berättarjagets döde far lämnar efter sig ett par oanvända men gamla damskor anno 1952 som hon aldrig sett förr. Vad ska hon göra med dem? Själv kan hon inte ha dem; de är för små.
Berättarjaget hade en komplicerad relation till sin far och återkommer bittert till att han lämnade henne ensam i Sverige för Paris. Det kändes ”som om han plockade upp en annan livstråd. Och dessutom som om den var den röda tråden, som om vårt liv bara var ett sidospår”, förklarar berättarjaget.
Hon befinner sig i Paris och har flyttat in i faderns lägenhet nära Luxembourgträdgården. Hon vandrar planlöst omkring i Paris och funderar över skorna.
Hennes funderingar är relaterbara; det finns frågor om ens familj och släkt som aldrig fått svar och som sannolikt aldrig kommer att få det; de som kan svara är döda.
Berättelsen börjar bra men slutar lite plumpt – otillräckligt underbyggt. (Eller så är jag bara frustrerad över att mina frågor om min familj och släkt är obesvarade). Vägen mot berättelsens upplösning är i alla fall spännande.
bokologen.se 