Bjuttis väninna baktalar sin chef på spårvagnen, varpå Bjutti upptäcker att chefen står bredvid dem och har hört allting som sagts om honom. Vagnen är full av hans kvinnliga anställda och Bjutti och väninnan skulle kunnat försvinna in i mängden om det inte vore för Bjuttis blå strumpbyxor.
Chefen kommer likt prinsen i Askungen att leta efter den som bär blå strumpbyxor på arbetsplatsen, men inte för att fria utan för att förvisa till kontoret i Haparanda, något han brukar göra med illojal personal.
Chefen ”snusade som en setter” efter de blå strumpbyxorna (s.8). Jag gillar Wägners bildspråk – det är roligt och det påminner mig om hur min farmor talade.
Det är intressant att läsa denna samhällsskildring anno 1948 där staten ger kvinnor rätt att arbeta, medan män med makt anser att ”kvinnan skall sitta på en tron” (läs stanna hemma och inte arbeta). Männen försvårar för kvinnor på alla sätt de kan inom lagens ramar: Chefen hittar på ett nytt anställningskrav – en kurs i matematik, vilken Bjutti går, men den manlige läraren vill inte lära kvinnor matematik (”Även till förnuftets tempel liksom till Jerusalem finns det en kvinnornas förgård och längre kommer ni [kvinnor] aldrig”, säger han).
Läs De blå silkesstrumporna – Bjuttis kamp mot väderkvarnar! Hon har den trots att hennes far är en man med makt som känner både chefen och statsministern.
bokologen.se 