En komikers uppväxt handlar om Juhas uppväxt i den fiktiva Stockholmsförorten Sävbyholm på 1970-talet. Dess allvetande berättare blottar Juhas och de andra sävbyholmsbornas självförakt; ingen älskar sig själv. Man upplever sig som äcklig, löjlig, ful, missbildad – är förtjänt av stryk och utanförskap.
”Det otäckaste med Sävbyholm var att det var så tyst. Inte fridfullt tyst utan hotfullt tyst. Något tungt och fuktigt pressade sävbyholmsborna mot marken. Där var vadderat, bedövat, inbäddat i förrädiskt prunkande grönska, och Gud var död”. Frekvent användning av n-,k- f-, cp-ord spär på stämningen av empatilöshet och intolerans.
Om det finns något som en karaktär håller kärt ska det gå sönder, helst redan i samma scen (på en hippa blir det en repa i Juhas mammas skiva ”Love to love you baby” innan hippan är slut). Det är ett tröttsamt grepp – ibland skulle väl något kunna få vara helt, få sprida värme och hopp. Inte ens tidshoppen till framtiden ger hopp; framtidens Juha mår också skit.
Jag tyckte mycket om En komikers uppväxt när den kom ut 1992, något som jag inte kan förstå idag; detta mörker utan ljus.
